Det sägs att kärlek är det enda vi behöver – men vad händer när kärlekens styrs av dårskap? Felbara som vi är behöver ibland en påminnelse för att bibehålla rätt kurs. Vi behöver uppmuntras att hålla ett stadigt grepp om tömmarna till kärlekens vagn. Kanske var det detta Marchese Carlo Gerini hade i tankarna våren 1848 när han gav Giuseppe Bezzuoli (1784-1855) uppdraget att måla allegorin ”Dårskapen kör kärlekens vagn” i taket på hans palats i Florens.

– Den gjordes möjligen till ett bröllop, säger Furio Rinaldi, specialist på gamla mästarteckningar vid auktionsverket Christie’s i New York.

Denna monumentala förlaga som Bezzuoli gjorde inför takfresken i Gerinis palats kommer att säljas på auktion på Christie's den 30 januari. 

Den föreställer den romerska bevingade kärleksguden Amor som bär sitt typiska pilkoger, men där finns inga pilar. Han håller i bågen, men bågsträngen är borta. Föremålens saknade delar indikerar kanske att han måste hitta dem innan han kan träffa sitt mål. Han åker passivt i sin vagn, vilken har tagits över av en kvinna som personifierar dårskapen. Med galen blick står Dårskapen längst fram i vagnen och styr. Hon har en piska i ena handen och tömmarna i den andra. Halvnaken, med håret som blåser i vinden, piskar hon de fyra hästarna som är livrädda eftersom de inte längre känner igen vagnens ägare.

Amor, eller Kärleken, åker däremot lugnt bland molnen. Han har ett älskvärt ansiktsuttryck. Han är förblindad av illusion och är omedveten om vem som styr hans vagn. Men slaget är inte förlorat, verkar det som, eftersom Kärleken tittar på en flygande kerub som bär en ring. Keruben, som representerar oskuld, kretsar ovanför Kärleken, i kontrast mot Dårskapen och de skenande hästarnas galenskap.

Nyckeln i denna allegori är skillnaden mellan känslor av ren kärlek och känslor av otyglad lust. Den visuella konstrasten mellan figurerna gör det lätt att föreställa sig konsekvenserna av valet: medveten återhållsamhet leder till en ansvarsfull förening; sanslös frigjordhet leder till dårskap. Men teckningen illustrerar inte bara denna dikotomi. Det fina med allegorier är att de sammanfattar komplexiteten i en människas inre kamp mellan motsatta krafter på olika nivåer. Man kan tolka den här teckningen olika varje gång man ser den, beroende på vilket tillstånd man själv befinner sig i.

– Det jag verkligen gillar med putton (keruben) är att han är mot mörkret, och ljus kommer från Kärlekens gloria, vilket är mycket vackert, säger Rinaldi.

Fyller en lucka i historien

När ”Dårskapen kör Kärlekens vagn” kom till Christie’s var den inte tillskriven någon, så varje liten upptäckt och koppling som Rinaldi gjort i sina runtforskningar det senaste året kom som överraskningar. Det fanns en vag antydning om att det var Bezzuoli som ritat den, men namnet hade försvunnit, och man trodde att det var ett verk av Filippo Brunelleschi (1377-1446), berättar Rinaldi. Därför var han inte säker på om teckningen var för takfresken i Marchese Carlo Gerinis palats eller för något annat. Eftersom det knappt fanns snågra spår var det svårt att avgöra; fresken hade aldrig reproducerats tidigare. Christie’s publicerade till slut ett foto på teckningen i katalogen till auktionsverkets ”Old Master & British Drawings”-försäljning, på vilken teckningen kommer att ropas ut.

Som tur var finns en liknande målning i Galleria d’Arte Moderna på Pitti Palace i Florens. Den var Bezzuolis förberedande målning (färgstudie) för samma takmålning i Gerinis privata palats. Tack vare detta fann Rinaldi upphovsmannen. Det fina med Rinaldis arbete är att han upptäcker ett konstverks historia, som tidigare har fallit i glömska.

– Man liksom ger dem liv igen, säger han.

Takfresken utfördes 1848, och Bezzuoli dog några år senare. Rinaldi tror att teckningen kan ha stannat i Bezzuolis verkstad ett tag. Den har fortfarande en liten stämpel med siffran 96 på sig, vilket förmodligen är lagernumret i verkstaden. Att stämpeln är placerad i ögonhöjd under Kärlekens vinge är en spännande detalj. Tillsammans med de små fuktfläckarna på pappret som visar på tidens gång ger stämpeln verket karaktär.

En mycket sällsynt teckning

Det är sällsynt att en så stor kartong (ungefär 335x485 cm) överlever, och dessutom är i så bra skick. Rinaldi ser det som ett mirakel, eftersom dessa förlagor ”oftast är det första som förstörs i formgivningsprocessen”, säger han.

De används för att överföra teckningen till en måleriyta (duk, pannå eller vägg) och skadas i processen. Men ”Dårskapen kör Kärlekens vagn” är både en förlaga och slutförd teckning. Den har inga snitt från vassa verktyg, och har inte punkterats i överföringsprocessens metoder. Kanske användes istället halvtransparenta papper vid kopieringen av teckningen, som sedan överfördes till taket.

När denna typ av teckning nådde sin höjdpunkt på 1800-talet var de långt mer kompletta än de som skapades på renässansen. Bezzuolis förlaga ”inger en känsla, om än från ett annat århundrade, av hur de stora mästarnas storartade kartonger kunde ha sett ut,…även om så få överlevt,” säger Rinaldi.

Rinaldi har sett ytterst få teckningar av sådan storlek och betydelse. Som jämförbara exempel nämner han Giulio Romanos (1499-1546) förberedande teckning för ”The Martyrdom of Saint Stephen” ("Sankt Stefanos martyrdöd") i Vatikanmuséet, och en stor förberedande teckning av Federico Barocci (1535-1612) med ”Sista måltiden” i Uffizi Gallery.

– Kompositionen kanaliserar verkligen de gamla mästarna, men översätter det samtidigt till något helt nytt och annorlunda, säger Rinaldi.

Bezzuoli är bärare av den italienska romantiska rörelsen, men också av neoklacissism, med sin kärlek för 1600-talets stora mästare. Hans verk har ofta jämförts med franska mästare och han sägs ha varit vän med Jean-Auguste-Dominique Ingres (1780-1867). Vänskapen har inte dokumenterats, men Rinaldi ser det som mycket troligt, eftersom Bezzuoli var professor vid Accademia di Belle Arti i Florens när Ingres besökte staden.

Dramatiserar ett föränderligt sinnestillstånd

Man kan se åtskilliga pentimenti, markerade förändringar i kompositionen: i vagnshjulen, i hästarnas hovar, i Dårskapens arm och så vidare.

– Alla dessa skillnader i positionerna skapar denna dynamik i arbetet, vilket är mycket anmärkningsvärt. Det ser nästan ut som att de [figurerna] rör sig, säger Rinaldi.

Teckningens komposition förändrades något i framställningen av färgstudien [modellen till fresken] som visas i Pitti Palace och i den slutliga takmålningen i Gerinis residens. Det är antagligen ytterligare en anledning till att denna förberedande teckning inte förstördes. Bezzuoli kan ha velat spara originalkompositionen antingen som en referens eller eftersom han färdigställde teckningen som ett fristående konstverk.

Kärleken sitter fortfarande bak i vagnen i de båda målningarna, men i målningarna är han till och med mer passiv. Han lutar sig på vänsterarmen mot Kärlekens lår medan hans högra arm håller i bågen, fortfarande utan sträng. Han håller den mer avslappnat, vilandes mellan benen. Han har fortfarande inga pilar och hans koger saknas helt. Han tittar dock fortfarande på den ringbärande keruben, som förkroppsligar hopp och godhet.

Vem har inte kämpat med kärlek som konfronteras av själviskhet, eller förnuft som konfronteras av lidelse? Den oändligt mångbottnade meningen i ”Dårskapen kör Kärlekens vagn” är sammansatt av varje figur och föremål som representerar olika emotionella och psykiska krafter. Denna enorma och mycket sällsynta teckning får en att reflektera, i den värdiga formen av en allegori.