Man skulle kunna tro att förbättrade relationer mellan Ryssland och USA just nu vore en bra sak. Men om man läser våra stora svenska dagstidningar är det lätt att få intrycket att det vore det värsta som kunde hända.
Nu är det kanske inte ägnat att förvåna, eftersom svensk media tenderar att rakt av köpa den världsbild som förfäktas av de större liberala amerikanska medierna – vilka bedriver ett uttalat krig mot det egna landets president.
Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladets rapportering från toppmötet i Helsingfors var nästan uteslutande negativ. Trumps språkbruk mot Nato och EU i kombination med vänskapsinitiativet till Ryssland har försatt delar av den svenska journalist- och tyckonomkåren i vad som närmast liknar dystopisk extas. Man anar nästan att om de bara kisar lite så kan de redan se röken från Putins invasion av Estland. Och allt är Trumps fel. På något sätt.
I USA ägnades den allra största delen av ilskan i liberala medier åt att Trump till synes underminerade den egna underrättelsetjänsten och sade att ”båda sidor” är ansvariga för den dåliga relationen i kölvattnet av anklagelserna om rysk inblandning i det amerikanska valet. Även delar av det republikanska etablissemanget och underrättelsesfären blev arga, vilket inte heller är så förvånande.
Sanningen om toppmötet är så klart att vi inte vet mycket om vad som egentligen diskuterades och vad man kom fram till. Än mindre vad det får för konsekvenser. Nästan allting hittills handlar om intrycket som gavs på presskonferensen.
Men lek med tanken att det hade varit Barack Obama som träffat Putin, och som stått och sagt saker med ungefär samma praktiska innebörd, men på sitt eleganta, eftertänksamma och för journalist- och expertöron bekanta sätt. Hade reaktionerna varit desamma?
I svensk press utmålas Donald Trump omväxlande som en kallt kalkylerande fascist, en svagsint person som inte vet vad han säger och gör, och något slags total narcissist som inte bryr sig om något annat än sig själv. Det allra mesta av det här är baserat på hans personliga stil och kommunikation, inte på hans faktiska politiska agerande. Det handlar primärt om saker han sagt, inte saker han gjort.
Det kollektiva ojandet över vad Trump twittrar eller offentligt säger om EU, Nato, Tyskland, Nordkorea eller Putin bygger på premissen att det är ett slags signal. Det är i sig ett rimligt antagande att Trump sänder signaler, men vad som är mindre rimligt är att tolka signalerna från en så fundamentalt oortodox politiker som Trump på samma sätt som man skulle gjort om det var, säg, Hillary Clinton.
Ett intressant alternativt perspektiv på Donald Trumps kommunikation är de analyser som serietecknaren Scott Adams, mannen bakom den populära serien ”Dilbert” gör. Adams, som bland annat är utbildad hypnotisör och tidigare Mensa-medlem, förutspådde Trumps valseger, och ser ofta dennes till synes märkliga kommunikation som medvetna strategier för ”persuation”, alltså övertygande eller övertalning.
Adams kommentar till Trumps presskonferens var bland annat att Trump nu håller på att omforma bilden av Putin – på samma vis som han gjorde med Kim Jong-un – från en fiende och en fara till någon man faktiskt kan samarbeta med. Att den bilden sätts är i någon mening en förutsättning för att substantiella framsteg ska kunna göras, enligt Adams. Man måste helt enkelt låtsas att man är lite mer vänner än man är, för att processen ska kunna komma igång.
Att de amerikanska medier som redan befinner sig i totalt krig med Trump tänker utmåla allt han gör som jordens undergång är inte så underligt. Men däremot kanske fler svenska skribenter skulle vinna på att lyfta blicken lite och pröva ett annat perspektiv. I stället för att reflexmässigt kölhala Trump för att han tycks ge legitimitet till ledare som Kim Jong-un och Vladimir Putin skulle man åtminstone kunna pröva perspektivet att det är en del av en medveten strategi, vars första mål är fred och avspänning mellan kärnvapenmakter.
Det målet, kan man tycka, borde vara något eftersträvansvärt i allas ögon.
