SVT:s granskning av facebooksidan ”Rädda vården” har de senaste dagarna mötts av omfattande kritik. Peter Santesson satte kanske fingret på den allvarligaste punkten i sin krönika i Dagens Samhälle, där han myntar begreppet ”den systemlojala vändningen” – media drar ut i försvar för de offentliga institutionerna och ger sig på den enskilda medborgaren. Alltså raka motsatsen till vad man tänker sig ska vara medias samhällsuppdrag: att granska makten å den enskilde medborgarens vägnar.
Missnöjet med public service har börjat manifesteras allt mer på senare tid, och SVT:s granskning tycks ha varit luntan som tände på kruttunnan. Det är svårt att i nuläget säga om det här blåser förbi, eller om SVT dragit på sig en riktigt jobbig och kvardröjande debatt.
Det är inte utan att man frågar sig hur det kunde bli så här. Hur gick diskussionerna på SVT när man bestämde sig för att granska facebooksidor, som av Karin Ekman, chef för SVT:s sociala kanaler, beskrivs som ”dolda opinionskrafter som överger och trasar sönder den öppna samhällsdebatten och de fria samtalen”? Kunde man verkligen inte förstå hur man skulle framstå? Eller var man medveten om den extremt negativa publicitet det skulle ge, och valde att göra det i alla fall, i något slags försök att ”sticka ut”?
Båda scenarierna är ungefär lika sannolika/osannolika, och båda är tyvärr också i linje med hur ett allt mer vilset och frånsprunget svenskt public service agerat på senare år, med sina märkliga digitala satsningar och stundtals rätt extrema och uppenbara vänsterkantring.
I sin redan sönderhäcklade text tar Karin Ekman upp begreppet ”ekokammare”, och tycks totalt omedveten om hur många ute i Sverige som i rätt många år nu känt att public service är den riktigt stora ekokammaren, där bara vissa godkända åsikter och perspektiv släpps fram. Journalisten Jens Ganman, en numera skoningslös gisslare av de stora medierna och åsiktskorridoren, uttryckte det hårt i ett samtal på DGS-TV nyligen: ”Jag känner att jag blir dum i huvudet av att lyssna på P1 och se på SVT nuförtiden.”
Framtida analyser kanske måste få utvisa hur public service hamnade i en så här märklig position år 2017. Det är lätt att tänka att det var en utveckling som började när dess trygga monopol avvecklades i slutet av 80-talet, och fördjupades i och med internets och sedermera de sociala mediernas enorma genomslag. Man får bilden av något slags relik från en annan tid som desperat kämpar för relevans. Men bilden är säkert mer komplex, med rötter i en större förändring i samhällsklimatet som är svår att helt ta in och överblicka just nu.
Särskilt allvarligt är det hur som helst att public service undergräver sitt eget förtroende i en tid då frågan om desinformation och psykologisk krigföring återigen blivit högaktuell. Om allt fler människor känner att public service är en världsfrånvänd institution som inte representerar dem, ser dem, eller har deras bästa i åtanke, innebär det ett steg på vägen till att man faktiskt inte tar dess samhällsinformation på allvar.
Det gör Ekmans kommentarer om ekokammare, med hänvisning till en MSB-rapport, extra ironiska. Om SVT:s ärliga uppsåt med sin granskning verkligen var att motverka ett sådant klimat, för samhällets bästa, kanske de tyvärr har uppnått det rakt motsatta.
