Moralkakor: ”Prinsessan som gömde sina skor” och annorlunda drömrulle
Nya enkla recept bakas med gamla visdomar
Drömrulle utan gluten och socker, med en ton av vanilj. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times


Sagan från förra sekelskiftet, om en prins och en prinsessa är fint skriven och säkert tänkvärd för många av oss. Till det bjuder vi på gott: drömrulle i annan tappning.

God och mild, med en fin vaniljsmak. Den här lite annorlunda drömrullen är en nyttig godbit, som är annorlunda för att den varken innehåller mjöl eller socker. Receptet kommer från receptsidan Helande Mat, som är specialiserad på en kost som är tarmvänlig och läkande för kroppen. Den här "sockerkakan" görs istället på ägg, och den är smidig att rulla och spricker inte.

I recept på Helande Mat står ofta att det ska vara oprocessat salt. Anledningen är att vanligt, vitt bordssalt är processat och därför saknar viktiga mineraler. Istället rekommenderar Lisa Billö, som står bakom sidan, att använda naturligt salt, som havssalt eller himalayasalt av bra kvalitet. De här salterna är inte processade.

Ibland används vaniljpulver, som inte ska förväxlas med vaniljsocker. Vaniljpulver kan köpas i de flesta mataffärer och innehåller enbart ren vaniljstång som är mald till pulver.

Tänkvärt

Den dansk-svenska författarinnan Helena Nyblom (1843-1926) växte upp i ett hem rikt på konst och kultur. Helena spelade piano, författade och tecknade. Mest framgångsrika blev hennes konstsagor, men hon skrev också flera sagosamlingar för barn.

Helena Nyblom. Foto: Svante Tirén/CC BY-SA 3.0

Helena Nybloms saga "Prinsessan som gömde sina skor" kan ge oss en tankeställare. Berättelsen är rar och underhållande med fina miljöbeskrivningar. Sagan finns att läsa i hennes samling "En sagokrans", från 1903. En rolig sak med att läsa så gamla böcker är att man får del av det gamla språket och det kan vara fint för barn att få höra hur det lät på den tiden. Här återges sagan i korthet. Receptet följer efter sagan.

Prinsessan som gömde sina skor

Det var en gång en kung, som hade en son. Han skulle sedan få ärva riket, men han brydde sig bara om att spela på luta. Det var en vacker luta, med silver och pärlemor och en lång svanhals. Prinsen spelade jämt och försökte någon störa honom så försvann han ut.

Han hittade själv på alla vackra melodier. De sorgsna melodierna spelade han när han sörjde över att han inte fick ro. Sedan var det glada, sprittande melodier som sprang som solstrålar över strängarna. Dem spelade han när han sprang in i skogen och visste att ingen kunde hitta honom.

Till de glada visorna visslade han, men sjunga kunde han inte alls. Ibland önskade han att det fanns någon som kunde sjunga till hans spelande.

När prinsen blev vuxen tyckte kungen att det var dags att han skulle gifta sig. Grannkungen hade en dotter och de båda kungarna gjorde upp om att deras barn skulle gifta sig med varandra. Visserligen hade prinsen och prinsessan aldrig ens sett varandra, men vad gjorde det när de skulle få tid att titta på varandra resten av livet?

En morgon gick kungen till sin son och avbröt honom i hans lutspel.

– Kunde du inte sluta upp med att kvintilera en liten momang? sade kungen och strök sig om skägget.

Prinsen lade ner lutan och lyssnade. Kungen berättade vad han hade tänkt ut och sade åt prinsen att morgonen därpå rida dit och fria till henne. Men prinsen suckade djupt; han ville ju bara vara i fred, och han visste inte ens hur den där prinsessan såg ut. Han började spela igen.

– Det får du veta imorgon. För resten har hon svarta ögon och rött hår, sade kungen.

Prinsen svarade att han hade själv svarta ögon, och nog av det, och rött hår var ju en ren förskräckelse.

– Då liknar hon ju precis en liten rävunge, sade han.

– Du talar som du har förstånd till, sade kungen som ändå hade bestämt sig.

Prinsen hade dock en annan plan. Tidigt nästa morgon, innan någon på slottet hade vaknat, klädde prinsen sig så tyst att inte ens flugorna på fönstret vaknade. Han fyllde sin silkespung med dukater och tog sin kära luta över axeln. Snart var han ute i det fria.

Medan han gick inåt skogen undrade han hur jorden kunde vara så vacker medan alla låg och sov och ingen såg på. Daggen glittrade i alla färger på örter och gräs. Prinsen kände sig lätt till mods och kunde inte låta bli att spela lite försiktigt.

Väl inne i skogen klämde han i på strängarna. Himlen var glittrande blå och han var glittrande glad. Han hade inte tänkt på vart han skulle, bara bort från hovet, bröllopsfester och tråkigheter. Han började bli hungrig, men i hela skogen fanns inget att köpa för gulddukaterna. Vid en porlande källa släckte han törsten.

Foto: Hans Braxmeier

Så småningom kom han förbi en hage med en rad blommande nyponbuskar. När han böjde sig fram för att plocka en till sin hatt log de röda rosorna så vänligt mot honom. Då såg han något som glittrade mellan grenarna. Han sträckte sig ner och fick tag i en söt, liten sko av grön sammet. Han letade och hittade en till. De var små och konstnärligt sydda, som om de tillhörde en prinsessa.

Prinsen undrade hur de kommit dit och såg då hur gräset i hagen hade lagt sig ner som om där vore en smal stig. Han följde stigen som ibland var så smal att den knappt kunde skönjas. Hagen var så vacker som han aldrig hade sett; där var små kullar och tusen blommor. Prästkragarna lyste som stjärnor och hasselbuskarna bar täta knippen av omogna nötter. Här var också rosor vart han än såg.

Så hörde han en trast sjunga och medan han lyssnade på dess roliga toner hörde prinsen att någon svarade trasten med en vissling. Det var en flickröst och hon visslade nästan lika bra som prinsen. På en mossbevuxen sten såg han den som visslade; där satt den allra sötaste prinsessa med utslaget hår och en krona på huvudet.

Prinsen gav sig till känna genom att även han börja vissla, men prinsessan blev skrämd och ropade till. Hon hade svarta ögon och rött hår. Hennes klänning hade samma färg som sommarhimlen och hon bar eldröda silkesstrumpor, och på fötterna hade hon – inga skor.

– Vad får jag i hittelön? frågade prinsen, medan han höll skorna bakom ryggen.

Hon gav honom sitt smultronstrå och hon fick skorna. Prinsen frågade om han fick sitta bredvid henne och äta dem och det fick han. Men han ville inte ta alla bär ifrån henne och föreslog att de skulle ta vartannat. Smultronen var så mogna och söta att de riktigt smälte i munnen.

Prinsen frågade prinsessan varför hon hade stoppat skorna i busken; var hon inte rädd för ormar? Prinsessan sade då att hon bara är rädd för människor och så berättade hon att hon inte ville göra spår efter sig. Hon suckade och berättade att hon blivit bortlovad till en prins som hon inte ens hade sett och inte heller ville ha ens om de skulle kasta honom efter henne.

– Det är ju precis som med mig! sade prinsen.

Han berättade att prinsessan han skulle gifta sig med hoppades han att han aldrig skulle få se och därför hade han rymt. Prinsessan frågade hur den där prinsessan skulle se ut.

– Jo du, hon skulle ha svarta ögon och rött hår och precis lik en liten otäck rävunge.

– Nej men fy, men då kan du iallafall vara säker på att det inte är jag. Se på mitt hår, är det rött?

Hon höll fram håret under näsan på prinsen.

– Smultron är röda, men mitt hår är brunt, svart, guldgult allt eftersom solen skiner på det.

– Du har det vackraste hår jag sett, sade prinsen.

Sedan ville han veta hur den där prinsen skulle se ut.

Det visste hon inte, men att han skulle vara alldeles kollrig och aldrig bry sig om arbete eller lek, utan bara om att spela. Vad han spelade visste hon inte, och inte spelade det någon roll om det var tärning eller annat, han kunde ju spela bort allt de ägde.

Prinsen försäkrade att det där inte stämde på honom.

– Jag är inte tokig och det enda jag kan spela på är min luta.

Prinsessan bad att få höra honom spela och ju längre han spelade desto underbarare slingrade sig tonerna i varandra. Hon tyckte det var mycket vackert, men så frågade hon varför han inte sjöng. Prinsen sade som det var och frågade om hon kanske kunde.

Och trots att han själv hittat på alla visor så följde hon dem alla. Med en röst så varm och klar som solsken fångade hon melodin innan den kommit ut ur lutan. Prinsen blev förvånad eftersom hon inte hade hört melodierna förut, men prinsessan sade att när hon tittade på lutan kunde hon gissa vilken väg tonerna kunde tänkas flyga.

Bild: Anne-Marie Ridderhof

De spelade och sjöng så att prinsessan blev alldeles röd i kinderna och hon sjöng:

"Fri vill jag vara, ensam och fri, men kärleken sprang mig på vägen förbi.

Vad aldrig jag ville, helst jag vill. Kärleken slår sina drillar därtill."

När prinsen hade knäppt hennes skospännen frågade prinsessan vart de skulle gå. Pengarna kunde de inte använda i skogen, så prinsen föreslog att de skulle gå hem till hans kungafar och säga att de vill gifta sig. Han gissade att hon skulle vilja.

– Ja, då gissar du alldeles rätt, sade prinsessan.

I slottet satt kungen och svor över sin son som sprungit bort. Han var på så dåligt lynne att alla i hovet gick på tå i korridorerna. När prinsen och prinsessan kom till kungens gemak berättade prinsen att det var den här bruden han ville ha och ingen annan på hela jorden. Kungen fick också höra om hur hon kunde sjunga till hans visor som hon aldrig hade hört.

– Då är vi ju eniga, ty hon är grannkungens dotter, sade kungen.

Prinsen såg förvånat på prinsessan.

– Hon har ju inte svarta ögon och rävarött hår.

– Det kan ju vara detsamma vad färg hon har på håret, bara hon är den rätta, sade kungen.

Sedan firades ett hejdundrande bröllop och så levde prinsen och prinsessan länge med varandra. Och ett lyckligare äkta par hade man aldrig sett, ty hur underliga melodier prinsen än hittade på så förstod hon alltid att sjunga de vackraste visor därtill.

Drömrulle á la Helande Mat

Det här behövs

4 ägg

2 msk kakao

1 nypa oprocessat salt

Smörkräm

150 g smör eller syrat smör

1 äggula

½ tsk vaniljpulver

1 msk honung

1 nypa oprocessat salt

Gör så här

Sätt ugnen på 150 grader. Skilj äggvitor och gulor åt. Vispa upp äggvitorna med saltet till ett fast, vitt skum,

Sikta ner kakaon och vispa snabbt ner den.

Vispa snabbt upp äggulorna och vänd sedan ner dem i vitan med en slickepott. Bred ut smeten på en plåt med bakplåtspapper. Grädda i 10 minuter och låt den sedan svalna.

Ingredienserna till smörkrämen ska vara rumsvarma. Rör ihop alla ingredienser.

Lossa kakan från bakplåtspappret och bred ut smörkrämen. Rulla ihop kakan och låt den ligga i kylen ett tag.

Skär i skivor och servera.

Tips! För att få mer chokladsmak: hacka lite mörk choklad och strö över skivan.

Fina smaker. Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times

Bloggen Moralkakor är till för alla åldrar. Recepten är enkla och en del är mer hälsosamma. De passar att göra med mindre barn eller för större barn att göra själva. Barn gillar att höra berättelser, och det gör även de flesta vuxna. Man kan lära sig mycket av gamla traditionella berättelser och ordspråk. Därför väljer vi ut tidlösa berättelser och ordspråk som vi serverar med något gott till.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.