• Filmens handling var initialt förlagd till Lissabon, men flyttades senare till Casablanca – en stad som en av de två manusförfattarna, Murray Bennett, aldrig kom att besöka under sin livstid, trots filmens monumentala framgångar. Han menade att det möjligtvis berodde på att han inte ville förstöra den bild som han hade byggt upp av Casablanca.
• Trots sin exotiska konnotation spelades hela filmen in i Los Angeles, i Warner Brothers filmstudios. Med undantag för öppningsscenen när nazistskurken Heinrich Strasser ses flyga över en flygplatshangar. Denna scen filmades på flygplatsen Van Nuys i samma stad.
• Dimman i den ödesmättade slutscenen användes för att dölja det faktum att flygplanet i fonden endast var en kuliss. Regissören använde småväxta personer i rollerna som flygmekaniker för att ge illusionen av att planet var större än vad det i verkligheten var. Restriktioner i fråga om material, på grund av kriget, gjorde att den enda större rekvisitan som tillverkades specifikt för Casablanca var kulissen som användes till Rick’s Café. I övrigt fick man ta till gammal rekvisita från tidigare Warnerproduktioner – återbrukstänk, minsann! Begränsningar omöjliggjorde även att man filmade flygplatsscener utomhus när det var mörkt – detta en konsekvens av påbud om mörkläggning. Ännu en påminnelse om att Casablancas tillblivelse skedde i skuggan av ett världskrig.
• Premiärdatumet tidigarelades från början av 1943 till den 26 november 1942 i New York. Varför? Filmbolagets PR-avdelning såg en vinst med att premiären skulle sammanfalla med de allierades invasion av Nordafrika och erövrandet av Casablanca. Den internationella premiären av filmen sattes till den 23 januari 1943, för att gå av stapeln i samma veva som Casablanca Conference, ett högprofilerat event i just Casablanca där Churchill och Roosevelt träffades. På filmaffischerna kommunicerade man denna koppling.
• Trots att filmen nu omtalas i de allra mest vördnadsfulla ordalag av cineaster och hyllas för att vara ett tekniskt drivet mästerverk, och för att Bergmans och Bogarts och den övriga ensemblens rollprestationer är av högsta valör, förväntade sig ingen att den skulle bli någon större framgång. Visst, Bergman och Bogart tillhörde Hollywoods A-lista, liksom manusförfattarna, men Hollywood var under denna tid verkligen en drömfabrik, där man årligen producerade ett stort antal filmer. Filmen erhöll delvis positiva recensioner, men det var Oscarsgalans premieringar för bästa film, bästa regi och bästa manus som fick Casablanca att hamna i strålkastarljuset och bli en kioskvältare.
• Repliken ”Play it again, Sam”, uttalas aldrig i filmen. I den famösa pianoscenen lutar sig Bergman/Ilsa mot pianot och säger ”Play it once, Sam” och ”Play it, Sam”. Bogart/Rick uppmanar pianisten, ”Play it”. Missuppfattningen menar vissa beror på filmen ”Play it again, Sam”.
• Det var bokstavligen på håret att As Times Goes By, skriven 1931 av Herman Hupfeld, kom med i Casablanca. Den som var ansvarig för att bestämma filmens soundtrack, Max Steiner, själv en kompositör som hade blivit känd tack vare sin insats med Borta med vinden och King Kong, tyckte inte om melodin och inte heller att den passade in i filmen. Steiner ville därför att As Time Goes By skulle exkluderas, men Bergman hade redan filmat scenen där låten är med och hunnit klippa av sitt långa hår för nästa skådespelaruppdrag, så den numera klassiska sången fick respit. Steiner medgav senare att han hade haft fel.
• 2012 såldes regissören Michael Curtiz Oscarstayett för två miljoner dollar på en auktion. 2017 såldes den troligtvis enda kvarvarande italienska filmaffischen från Casablanca på auktion för 478 000 dollar.
