Vi tenderar att gå genom livet i ett standardläge där vi är förberedda för vad helst som kommer i vår väg. Sedan får livet oss på knä och vi inser att vi inte alls var förberedda.

För några veckor sedan fick jag ett meddelande från mamma att pappa hade fått en stroke. Jag tänkte det värsta. Mitt sinnestillstånd vände genast och tog mig till det värsta stället, till det där instinktiva tillståndet; fly, fäkta eller förlamas.

Jag började tänka på alla saker som kunde vara fel, till det mest extrema, och var plötsligt mycket medveten om avståndet mellan mig och mina föräldrar. När jag sedan pratade med mamma på telefon blev jag överraskad över hur lugn hon var. Fast hon hade fått se pappa få stroke så var hon samlad och löste problemet. Hon fick dit ambulansen. Hon fick honom till sjukhuset trots att de bor otillgängligt på landet. Och hon lyckades att med imponerande effektivitet informera mig om läget.

Det var hennes sinnestillstånd, hennes förmåga att hålla sig lugn, fokuserad och i kontroll, som räddade hans liv.

Det var hennes sinnestillstånd, hennes förmåga att hålla sig lugn, fokuserad och i kontroll, som räddade hans liv.

De första dagarna var läget instabilt, men snart stabiliserades tillståndet och läkarna sade att han skulle överleva. Medicinen han hade fått hjälpte, men han hade fått allvarliga skador på den vänstra sidan och han hade en lång rehabilitering framför sig för att lära sig att gå och använda sin vänstra arm igen. Vi flyttade honom till rehabcentret och beredde oss på vad vi visste skulle bli en utmanande återhämtningstid, full av frågor och ovisshet.

Hur skulle han klara av det här vid hans ålder? Hur skulle den så starkt självständige mannen hantera all hjälp? Hur kommer han att hantera att han måste ha en rullator? Vad kommer det här att göra med hans sinnestillstånd?

Vi fick svar på detta mycket snabbt redan nästa morgon när han visade sig på rehabcentret och kallade sin vänstra arm för ”Fred”. Han hade döpt sin vänstra arm. Han sade saker som ”Fred beter sig verkligen inte som om han vore en del av familjen just nu. Han är lite av ett svart får.” Han fick oss att skratta i ett läge när vi alla verkligen behövde det.

Snart fick även det vänstra benet ett namn: ”Poncho”. Poncho hade sin egen identitet och deltog inte heller han så som han borde. Personalen på rehabcentret fullkomligen föll för pappa. Varje gång han dök upp frågade de hur det gick för Fred och Poncho, och så skrattade de och fortsatte med de här otroliga konversationerna. På grund av det skrattet och det sinnestillståndet som det bidrog till, så kunde vi prata om det arbete som behövde göras på ett lugnt sätt, och med humor.

Det här är mod.

Vid 51 års ålder trodde jag att jag visste allt man kunde veta om mod. Inte genom mitt eget mod, men genom de män som jag har arbetat bredvid och de saker som de har visat mig på fältet. Men under de senaste veckorna har jag fått en annan bild av mod. Jag såg mammas tysta mod när hon med full tillit tog sig an ögonblicket och räddade livet på sin själsfrände. Jag fick en annan bild av mod när pappa hade sinnesnärvaro att sätta namn på sin arm och sitt ben. Han gjorde det lovligt för oss att skratta, trots att han var den som hade det svårt.

Mod är ett sinnestillstånd som vi alla kan ha. Mod är inte frånvaron av rädsla.

Mod är ett sinnestillstånd som vi alla kan ha. Det är inte bara för brandmän eller de som arbetar i specialförband. Mod är inte frånvaron av rädsla. Det är snarare något som odlas utifrån kärlek till människor vi tjänar, människorna vi leder. Vi bygger upp det där sinnestillståndet fyllt av mod under de goda tiderna när risken är låg. Vi leder med det när stormen rullar in. Det är så Poncho och Fred gör.

Scott Mann har tidigare arbetat i specialförband inom den amerikanska militären. Han har specialiserat sig på okonventionella uppdrag och hur man bygger relationer. Han har grundat Rooftop Leadership och medverkar ofta i tv och radio. Se RooftopLeadership.com för mer information.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.