Barbara Phillips Gay hade en svår uppväxt som gjorde henne deprimerad. Hon försökte hantera det med droger men det blev bara värre. Hon blev också fysiskt sjuk. För 18 år sedan upptäckte hon hur hon kunde hantera svårigheter i livet på ett bra sätt och hon blev också frisk i kroppen.

Jag minns tydligt att jag vid 3 års ålder tänkte att något inte var bra med mamma. Ofta kunde hon inte tänka rationellt på saker så som jag kunde, och då var jag bara ett litet barn. Hon uppförde sig också väldigt oförutsägbart. Jag var rädd för henne, men kunde inte förklara det för någon.

Jag visste bara att mamma ibland vad väldigt snäll, glad, full av energi, lagade mat, städade och sjöng. Men hon kunde snabbt slå om till att bli elak. Ibland var hon väldigt dämpad, rörde sig långsamt och var frånvarande. Det var som att hon inte märkte att jag var där. Jag lärde mig att vara tyst den mesta tiden och att inte störa henne i onödan.

Eftersom mamma var så ombytlig så var jag hellre med pappa när han fanns i närheten. Men han kunde också vara hård och känslokall.

Vi bodde på en gård i Missouri, hade få besök och åkte sällan någonstans. Eftersom pappa oftast var upptagen med att sköta gården så var jag, mamma och min lillebror oftast för oss själva.

Eftersom mamma var så ombytlig så var jag hellre med pappa när han fanns i närheten. Men han kunde också vara hård och känslokall.

Ett exempel är när vi en dag skulle åka iväg för att göra ett ärende. En av mina kattungar försökte hoppa in i bilen med oss. Då smällde mamma ovarsamt kattens huvud i dörren så att den dog. När jag skrek tog pappa katten och kastade ut den genom fönstret, ut i majsfältet som vi körde förbi. Han sade ”Om du inte slutar med det där, så kastar jag ut dig också!”

Jag har en del minnen från de åren som får mig att tro att livet ibland måste ha varit outhärdligt. När jag var mellan tre och fem år försökte jag ta livet av mig fyra gånger, men egentligen var det ingen som visste att det var det jag försökte göra, utom kanske mamma.

En gång åt jag en hel burk barn-aspirin. Jag visste att jag skulle dö av dem eftersom mamma hade sagt det. När hon hittade den tomma burken och jag erkände att jag hade ätit dem så såg hon lustigt på mig och frågade varför. Jag visste att jag inte kunde berätta det så jag sade bara att jag inte visste. Hon försäkrade mig att jag skulle må bra och det gjorde jag också.

En annan gång gick jag ut och ställde mig i majsfältet. Jag trodde att om jag stannade där så skulle jag dö. Jag väntade men inget hände så jag gick ut därifrån så småningom.

Eftersom jag inte lyckades dö blev jag övertygad om att det inte fanns någon utväg, mer än att växa upp. Så det blev mitt mål, trots att det kändes hopplöst.

Rörigare under tonåren

Mamma skiljde sig från pappa när jag var nästan sex år. Då hade hon just fått tvillingpojkar.

De kommande åren flyttade vi runt mycket. Det var vanligt med högljudda fester hemma hos oss och ofta kunde jag inte somna förrän fram på småtimmarna. Jag minns att mamma hällde öl i mina småbröders vällingflaskor så att de skulle somna så att hon och hennes kompisar kunde spela kort i fred.

När jag var åtta år hittade mamma en ny man. Han var på väg att bli alkoholist, men var villig att ta hand om henne och hennes barn. Jag började se hur vårt liv skulle bli; på lönedagen blev det varmkorv och chips (och öl och cigaretter) och måndagarna började ofta utan mjölk till frukost.

Vi hade knappt nog med mat och jag åt ofta bara lite eller ingenting. Jag tänkte kanske undermedvetet att jag kunde dö på det viset.

Mamma kontrollerade vilka vi hade kontakt med, särskilt inom släkten. Hon talade ofta illa om släkten. På det här sättet kände ingen av oss att vi kunde prata med någon släkting om hennes dåliga sätt. Hon fick oss att tro att ingen skulle tro oss ändå.

Jag träffade pappa regelbundet under den här tiden. Det var jobbigt att se hur bra de hade det. Där fanns sköna sängar, extra lakan och handdukar, rena underkläder och strumpor – sådant som jag ofta saknade. Det fanns alltid mat och till och med leksaker.

Pappas nya fru var väldigt snäll mot mig och pappa verkade också ha förändrats. Kanske var hans tidigare uppförande en reflektion av min mamma. Det var inte roligt att gå ”hem” igen efter att ha varit hos dem.

Djupare ner i hopplösheten

En dag frågade jag min styvmamma om jag kunde få bo hos dem. Hon sa att jag behövde fråga min mamma. Jag arbetade upp tillräckligt med mod för att fråga. Jag tyckte idén var bra eftersom det ändå var så tufft för dem att ta hand om oss. När jag frågade reagerade hon med rädsla och jag förstod att jag hade gjort en allvarlig felberäkning.

Jag tror att det var då hon bestämde sig för att förstöra min relation med pappa och min styvmamma. Hon visste att helgerna hos dem var min tillflyktsort från hennes galenskap. Jag insåg att avundsjukan hade full kontroll över henne. Hon klarade inte av att jag skulle få vara glad med någon annan än henne.

Pappa dog i en bilolycka och jag förlorade hoppet. Det kändes som att jag hade förlorat det enda som höll mig uppe, det enda som jag kunde se fram emot.

Lösaktighet och drogmissbruk

Mamma hade förmodligen utvecklat ett läkemedelsberoende och tog smärtlindrande och droger för att självmedicinera och gömma symptomen på manodepression och möjligen schizofreni. Jag tror att det var de här mentala sjukdomarna jag märkte av som liten.

När jag var tonåring började mamma anförtro sig åt mig. Det var nästa steg i att manipulera mig, men jag kände mig speciell. Ett exempel var när jag var 13 år. Hon berättade då att hon hade en kärleksaffär med skolans rektor. Jag var gammal nog att veta att det var fel, och att det var fel att berätta det för sin 13-åring. Jag visste att jag inte kunde berätta för någon, och det visste hon också.

På sätt och vis fanns det mer stabilitet i livet än tidigare. Vi bodde i samma hus i många år. Min styvpappa hade ett bra jobb och höll sitt drickande under kontroll. Nästan varje söndag hälsade vi på min styvpappas föräldrar och de uppträdde precis som far- eller morföräldrar borde.

När jag var 15 år inträffade en ny tragedi. Min första pojkvän blev skjuten och dödad. Jag blev deprimerad. På grund av min pappas och sedan min pojkväns död kändes det som att jag aldrig skulle tillåtas att få en mans kärlek. Det blev en ursäkt till att leva ett lösaktigt liv. Jag började också att ta droger och dricka alkohol.

Sista året i gymnasiet blev jag engagerad i en lokal kyrka och jag slutade dricka och att ta droger, men jag fortsatte att leva ganska lösaktigt. Samtidigt som jag var desperat för att få närhet hos en annan människa så kände jag att jag inte förtjänade ett riktigt förhållande.

Min depression blev allvarligare, men på ytan verkade jag positiv och visade inte hur jag mådde.

Giftermål och barn

Efter skolan fick jag jobb och hittade en lägenhet. Lönen var bra men det var smutsigt och jag fick svår akne som gav mig ärr i ansiktet. När jag såg mig i spegeln blev jag ännu mer deprimerad.

Jag skadade ryggen och blev tvungen att sluta mitt jobb. I samma veva fick jag besök av en kille som jag hade träffat tidigare. Han övertygade mig om att flytta med honom till sina föräldrar i en annan stat.

Vi fick enkla jobb och mitt liv bestod av att jobba, bli hög på droger, ha sex och att sova. Depressionen blev värre. Livet kändes meningslöst. Jag höll ut och överlevde, men det var allt.

Vi gifte oss och jag blev gravid. Jag hittade en mening i min dotter och levde för henne. Jag lovade att hon skulle få allt det jag inte hade fått som barn; värme, trygghet och kärlek.

Äktenskapet föll snabbt sönder och en dag flyttade jag. Jag började studera och fick en ny känsla av mening. Samtidigt fanns depressionen kvar och jag drack alkohol och rökte marijuana för att kunna hantera den.

Sjukdom och depression

Medan jag studerade hade jag ett deltidsjobb och jag behövde ta min dotter till två olika barnvakter varje dag. Jag kände mig utmattad och fick en hudsjukdom. På något vis tog jag min examen och fick ett jobb, men jag blev sjukare och sjukare och fick söka inkomststöd.

Min sambo friade och vi gifte oss. För att ta hand om depressionen gick jag till en psykolog och jag tog även en skrivarkurs. Jag började må bättre känslomässigt, men fick samtidigt smärtor i fötterna. Läkaren gav mig diagnosen reumatism.

Livet var tufft men jag övertygade mig om att det inte spelade någon roll hur mitt liv var, det som var viktigt var hur jag hanterade det. På det viset blev jag lugnare inombords, trots att hälsan blev sämre.

Vändpunkten

Jag började få underliga drömmar som handlade om kineser och kinesiska tecken. Jag vaknade ofta och ville måla de kinesiska tecknen, speciellt tre av dem. Men när jag öppnade ögonen såg jag dem inte tydligt längre.

En dag år 2000 hittade jag en broschyr på biblioteket. På framsidan fanns tre kinesiska tecken och jag visste att jag behövde läsa broschyren noga. Där fanns ett telefonnummer till en kontaktperson som jag ringde.

Jag blev inbjuden till en studiegrupp på biblioteket för att få lära mig något som heter Falun Dafa, en gammal kinesisk meditations- och självkultiveringsmetod. Jag gick dit och från det förändrades allting i mitt liv.

Så fort jag började läsa Falun Dafas huvudbok, Zhuan Falun, kunde jag förstå. Det kändes som om en dimma hade lyfts från mitt sinne och jag fick frid i hjärtat.

Metoden inkluderar också mjuka övningar för att stärka och rena kroppen. Jag började öva varje morgon med en liten grupp. Jag läste också resten av Falun Dafas lära och förstod mer och mer.

På bara tre veckor började jag känna mig annorlunda. En dag insåg jag att jag mådde bra, inte bara bättre, utan jättebra. Jag hade energi, kroppen kändes lätt och bra och jag kunde göra vad jag ville göra. Jag mådde bättre än någonsin.

Jag slutade röka cigaretter och marijuana, slutade med koffein och alkohol och kastade medicinerna jag blivit ordinerad. Sedan ringde jag och sade att jag inte behövde något inkomststöd längre.

Läkningen: inre lugn och en känsla av mening

Försäkringskassan insisterade på att jag skulle gå både till en psykolog och en läkare, men allt såg verkligen bra ut. Även reumatismen försvann inom sex månader efter att jag hade börjat med metoden.

Det kändes som att jag hade fått en ny chans till livet. Jag kan inte beskriva hur tufft det var under de tio åren med konstant smärta och lidande. Nu blev det bra och jag kände mig så lättad och glad.

Men det bästa var egentligen inte att jag var fysiskt kapabel att ta ett jobb eller att kunna sova ordentligt. Det bästa var hur jag kände mig inombords.

Jag började se hur jag kunde hantera livets alla svårigheter på ett helt annat sätt och det kändes lättare i sådana situationer där jag tidigare skulle ha fått ångest. Jag hittade en inre styrka och lugn som fortsatte att växa för varje dag.

Med tiden började jag få en bättre förståelse för de saker jag hade fått genomlida under livet, människor som hade gjort mig illa och vad jag hade lärt mig av de upplevelserna. Min mamma var till exempel en av de första jag berättade för om Falun Dafa. Jag kunde förlåta henne för de dåliga saker hon hade gjort mot mig och andra. Även om hennes drogmissbruk och mentalsjukdom har gjort det omöjligt att ha någon som helst relation med henne så känner jag inget dåligt emot henne längre.

De senaste 18 åren har mitt liv sedan jag träffade på Falun Dafa varit både uppåt och nedåt, men jag tynger mig inte längre med problem som jag inte har någon kontroll över.

Depressionen är borta, likaså ångesten och de mentala svårigheterna. Det jag möter kan jag ta hand om på ett konstruktivt sätt, även sådant som hade varit väldigt jobbigt förr. Jag känner en meningsfullhet som jag aldrig haft tidigare.

Idag är jag 55 år och en av de viktigaste läxorna jag har lärt mig genom Falun Dafa och i processen att förbättra mig själv är att det bara finns en sak jag har kontroll över – mig själv. Den enkla sanningen var dold för mig hela den första halvan av mitt liv, men sedan jag upptäckte det har jag fått en frid som jag inte trodde var möjlig.