Min syster är en ängel

Lilla I om livet

Min storasyster med sin älsklingsdocka i famnen, den som heter Ida och som jag är uppkallad efter. Fotot är taget hösten 1987. Foto: Privat


Som liten fick jag berättat för mig att min syster var en ängel. Det var en sådan självklarhet för alla, att det var just så det var. Men själv var jag för liten för att förstå vad det innebar att ha en syster i himlen.

Jag har ett foto av min storasyster. På fotot har hon sin docka i handen, den med rött hår och blå ögon. Dockan heter Ida. När jag får en lillasyster, sa min syster bestämt, så ska hon heta Ida. Så blev det också. Sedan fick jag varken dockans röda hår eller blå ögon. Men dockan är ändå jag.

När jag var liten brukade jag passera gungställningen på väg hem från skolan. Jag brukade fantisera om att jag skulle hitta min syster där. Att hon skulle sitta på en av gungorna och att jag skulle räcka henne min hand och säga: Nu går vi hem. Och så skulle hon fatta min hand och vi skulle följas åt på vägen. Tätt intill varandra skulle vi gå och jag skulle hålla hennes hand så hårt, så hårt, för jag skulle vara så rädd för att mista henne igen. Väl hemma skulle mamma förstås inte tro sina ögon. För nu var hon ju tillbaka, hon som var så älskad, hon som vi alla trodde var borta för alltid. Och hålet som hon lämnat kvar i allas våra hjärtan skulle plötsligt inte vara något hål längre. För världen skulle plötsligt vara hel igen.

Redan prenumerant? Logga in för att läsa vidare
Vill du också läsa politiskt oberoende (på riktigt) ledarartiklar och klassisk inrikes- och utrikesjournalistik utan politisk färgning eller överdrifter?
Tidsbegränsat introduktionserbjudande, endast 1 krona första månaden utan att binda dig! Bara 199 kronor i månaden därefter. Säg upp när du vill!