Under en brandövning med mina högstadieelever startar en rad olika tankar om hur vi som samhälle tar hand om och fostrar våra barn.

Alla lyckas ta sig ut ur byggnaden på utsatt tid, men idén om att gå lugnt och sansat till uppsamlingsplatsen möts av protester. När vi väl kommer fram läggs det mesta av mitt fokus på att få dem att stå på samma plats, under protester förklara att ingen får hämta sina mobiltelefoner inne i skolan och att vi måste vänta på att räddningsledaren ger klartecken innan vi i lugn takt kan återvända till klassrummet.

Det som saknas är inte bara disciplin, något som elever i tonåren behöver öva mycket på, utan också känslan av att det man gör har betydelse. Känslan av att vi behöver hjälpas åt och att det är allas ansvar att organisera oss och öva inför eventuella nödsituationer. Det går inte att trycka på en specifik punkt och säga att det är just detta som är anledningen till att många barn inte vill ta sitt ansvar, eller att de har en känsla av att vad de gör inte spelar någon roll. När vi inom skolans värld diskuterar disciplin och att barn måste lära sig att följa regler, handlar mycket om att de inte är förmögna att förstå vikten av det de gör.