Min fars historia: del 15
Jennifer och hennes far, under den period de bodde själva tillsammans. Hennes far har sytt klänningen hon har på sig. Foto: privat


Epoch Times publicerar här författaren och bloggaren Jennifer Zengs text om sin familj, och framför allt sin far, som en följetong. Den är också ett dokument över Kina under kommunistpartiet. Del ett kan du läsa här.

Fyra månader senare lyckades jag fly till Australien och formellt börja en ny del av mitt liv. Med hjälp av lokala falungong-utövare lyckades jag snabbt etablera mig där, och fortsatte att skriva min självbiografiska bok ”Witnessing History” för att avslöja det enorma brott som är Kinesiska kommunistpartiets förföljelse av falungong.

Boken översattes till engelska av Australiens största förlag, distribuerades över hela världen och fick mycket uppmärksamhet, eftersom det var den första bok som skrivits av en överlevare från ett arbetsläger sedan kampanjen mot falungong inleddes.

Flera år senare samproducerade New Tang Dynasty Television, den största oberoende globala kinesiskspråkiga tv-kanalen, en dokumentär där jag var en av huvudpersonerna. Den heter ”Free China: the Courage to Believe”. Filmen vann flera internationella priser och jag bjöds in till många städer och länder för att hålla tal. På grund av det här fick jag mycket uppmärksamhet i media, och det ledde till att mina föräldrar hemma i Mianyang också fick ”extra uppmärksamhet” från säkerhetspolisen.

Från början blev mina föräldrar bara regelbundet ”inbjudna på te” av den nationella säkerhetsbyrån. Senare började de pressa dem att resa utomlands och övertala mig att återvända till Kina för att ”se hur fint moderlandet har blivit”.

Jag vet att när falungong-utövare återvänder så blir de tvingade att avslöja så mycket information som möjligt om falungong-utövare i utlandet. I slutänden blir de spioner åt den kinesiska regimen.

En gång, innan midhöstfestivalen, då kinesiska familjer traditionellt samlas, kom till och med chefen för den nationella säkerhetsbyrån i Mianyang personligen hem till min mor för att prata med henne.

Han sade till henne att de ärligt ville bjuda mig att återvända till Kina, och att de skulle garantera min säkerhet. Han sade till och med att han kunde skriva ett garantiuttalande och ge det till min mor. De tvingade henne ändå att kontakta mig för att överlämna denna ”inbjudan”.

Så polisen hade skrivit en garanti till mig? Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. När jag satt i arbetsläger torterade de nästan ihjäl oss för att tvinga oss att ge upp vår tro på falungong och få oss att skriva en garanti att vi inte skulle utöva det.

Och nu ville de skriva en garanti till mig. Om de verkligen ville ”garantera” min säkerhet, då kunde de väl bara släppa alla de otaliga fängslade falungong-utövarna i Kina? Varför begår de fortfarande sådana omänskliga brott som att döda falungong-utövare på beställning för deras organ? Inte ens nazisterna stal människors organ i stor skala för att sälja dem för förtjänst. Det är brutalt bortom varje normal människas fattningsförmåga.

Aldrig. Jag bad min mor att säga åt dem att jag tyvärr inte tänkte resa hem. När poliserna fick höra det föll masken av, och de hotade min mor: ”Om hon vägrar komma hem den här gången så kan hon aldrig drömma om att få komma hem någonsin!”

Det var oftast min mor som fick hantera polisens trakasserier. Jag har fått höra av henne senare att min far bara brukade säga en enda mening när polisen försökte få tillbaka mig till Kina: ”Det är inte rätt tid ännu.”

Varje gång jag ringde hem var det min mor som svarade, och min far talade sällan med mig. När vi pratade sade han alltid att han mådde bra, och att jag inte skulle oroa mig för honom.

Men jag fick veta av min mor att han inte mådde så bra. Blodtrycket hade gått upp igen, han hade starr, och han såg väldigt illa. Ibland när han skulle hälla upp vatten så hällde han utanför glaset.

***

I Augusti 2015, efter att ha varit separerad från min far i över 13 år, fick jag plötsligt höra att han var i mycket dåligt skick, och hade skickats till sjukhus, med hjärt- och andningsproblem.

Hela familjen var extremt orolig och hjälplös, men polisen såg sin chans och dök upp på sjukhuset. De pratade med min mor i en ton som om de hade vunnit ett stort slag: ”Behöver din äldsta dotter komma tillbaka? Vi kan fortfarande hjälpa till.”

Hjälpa till? Flera år tidigare hade jag gått till det kinesiska konsulatet i Sydney för en attestering, men i stället för att hjälpa mig gav de mig en enorm bunt dokument och sade åt mig att skriva ner detaljerna om alla mina falungong-aktiviteter i Australien och all information jag hade om andra falungong-utövare. Om jag gjorde det skulle de stämpla dokumenten åt mig.

Vad kunde jag göra inför sådan skamlös utpressning annat än gå därifrån? Så om jag verkligen bad om deras ”hjälp” igen, borde jag inte vänta mig en ännu tjockare bunt med papper?

Jennifer Zeng är författare till ”Witnessing History: One Chinese Woman’s Fight for Freedom and Falun Gong.” Innan hon förföljdes i Kina för sin tro, och tvingades fly utomlands, var hon forskare och konsult vid det Kinas statsråds centrum för utvecklingsforskning. Hennes historia finns med i den prisbelönta dokumentären ”Free China; the Courage to Believe”, som är en samproduktion mellan New Tang Dynasty Television och World2Be Productions.