Del 45. (Läs första delen här)

Vi ska nu titta närmare på mediernas roll för att sprida kommunismens idéer, både i de länder som faktiskt styrts av kommunistregimer och i väst. Precis som i fallet med utbildningen har en lång process gjort västvärldens medier allt mer vänstervridna. Detta har blivit särskilt tydligt på senare år.

Mediernas makt i det moderna samhället är enorm, och växer hela tiden. Människor förlitar sig på medier för att både få senaste nytt och analyser. I en ocean av information påverkar medierna vad det är folk ser och hur de tolkar det. Medierna har makten att påverka människors första intryck av ett visst ämne, och besitter därmed en omfattande makt att psykologiskt prägla människors tankar och känslor inför ämnet.

För samhällets elit, särskilt politikerna, så är det medierna som bestämmer vilka ämnen som den allmänna opinionen fokuserar på, och de är också ett sätt för dem att samla allmänheten kring något de vill föra ut. Det som medierna fokuserar på blir till allvarliga samhällsfrågor; det som medierna låter bli att rapportera om ignoreras eller glöms bort.

I väst har medier påverkats starkt av kommunistiskt tänkande, och därmed blivit en av kommunismens huvudsakliga agenter för att föra ut anti-traditionella och anti-moraliska trender. De sprider lögner och hat, och eldar på det moraliska förfallet.

Massindoktrinering i kommunistländer

Kommunisterna har från allra första början sett medier som ett verktyg för hjärntvätt. I Kommunisternas förbundsstadgar från 1847 vill Marx och Engels att förbundets medlemmar ska ha ”revolutionär energi och propagandaiver”. Marx och Engels talade i sina texter ofta i termer av partiets slagfält, partiets språkrör, politiskt centrum eller verktyg för den allmänna opinionen när de uttryckte hur de ville att medier skulle vara och agera.

Lenin använde medierna som ett verktyg för att marknadsföra, organisera och uppvigla till den ryska revolutionen. Han grundade de officiella kommunistiska tidningarna Iskra och Pravda för att föra ut revolutionär propaganda och uppmuntra till aktivism. Så snart bolsjevikerna hade tagit makten i Ryssland använde man medier för att politiskt indoktrinera befolkningen. Gentemot omvärlden bedrev man propaganda för att förbättra sin image och exportera revolutionen.

Kinesiska kommunistpartiet ser också media som ett verktyg för att kontrollera den allmänna opinionen, och som partiets och regimens taltratt. Partiet är synnerligen medvetet om att ”gevär och pennor är vad det förlitar sig på för att ta och behålla makten.” Redan under den tidiga perioden i partiets historia, då man hade sitt högkvarter i Yan’an (1937– 1945), lade Mao Zedongs sekreterare Hu Qiaomu fram principen om att ”partinaturen går först”. Hu menade att partitidningen måste ”föra fram partiets synpunkter och förståelser i alla artiklar, alla essäer, alla nyhetsrapporter och alla nyhetsbrev.”

Kommunisterna har från allra första början sett medier som ett verktyg för hjärntvätt.

Efter att kommunistdiktaturen hade etablerats i Kina utövade partiet sträng kontroll över alla medier – tv, radio, tidningar, tidskrifter och sedermera även internet. De används som verktyg för att indoktrinera kineserna med kommunistisk ideologi, förtrycka dissidenter, skrämma allmänheten och dölja eller förvränga sanningen. De som jobbar inom media i Kina är experter på självcensur; de är ständigt medvetna om att minsta snedsteg kan leda till hemska konsekvenser. Censuren går som en röd tråd inte bara genom de officiella nyhetskanalerna, utan även personliga bloggar och olika gemenskaper på nätet, eftersom allt övervakas och kontrolleras av en enormt omfattande internetpolisverksamhet.

I dagens Kina finns en fras som väl beskriver medias roll under kommunistpartiets styre. Den ser ut ungefär så här i översättning: ”Jag är partiets hund, som sitter vid partiets dörr. Jag biter den som partiet säger åt mig att bita, så många gånger som jag blir tillsagd.” Det här är inte någon överdrift. Varje politisk rörelse som partiet drar igång börjar med den allmänna opinionen. Medierna sprider lögner för att uppvigla till hat, vilket så småningom omsätts i våld och dödande. Medierna spelar en nyckelroll i den här dödliga mekanismen.

Under protesterna på Himmelska fridens torg 1989 hävdade partiet att studenterna var våldsamma gangsters, och använde militär för att slå ner ”upploppet”.

Efter massakern hävdade man att militärerna inte hade skjutit någon, och att inga dödsoffer krävts på Himmelska fridens torg. 2001, i början av förföljelsen av den andliga metoden Falun Gong, iscensatte regimen en falsk självbränning för att väcka hat mot utövarna både i Kina och runt om i världen.

Ledande kadrer i olika kommittéer på alla nivåer inom partiet fäster stor vikt vid propagandaarbete, och avsätter omfattande personalresurser till det. I slutet av 2010 fanns i Kina över 1,3 miljoner personer som arbetade i det nationella propagandamaskineriet.

Kommunistisk infiltration av västerländska medier

Under 1900-talet såg världen en enorm kraftmätning mellan kommunistlägret och den fria världen. Men under hela den perioden infiltrerade kommunismen de fria samhällena, och medierna var ett av de främsta verktygen för detta. Eftersom amerikanska medier har en så stor inverkan på resten av världen kommer vi att fokusera på USA som ett exempel på hur kommunismens spöke har kopplat greppet på medierna.

 Efter att sovjetregimen tog makten i Ryssland försökte den etablera kontroll över det offentliga samtalet i väst.

Efter att sovjetregimen tog makten i Ryssland försökte den etablera kontroll över det offentliga samtalet i väst genom att skicka agenter för att infiltrera västerländsk media och uppvigla lokala kommunistsympatisörer. Dessa utnyttjades mycket effektivt för att skriva hyllningsartiklar till Sovjet och dölja kommuniststyrets brutalitet. Sovjetiskt propagandaarbete påverkade mängder av västerlänningar, och fick till och med olika regeringar att agera mer välvilligt mot Sovjetunionen.

Det har framkommit att Sovjetiska KGB använde sina agenter i USA för att direkt arbeta med prestigefyllda amerikanska medier. Några av dessa agenter var Whittaker Chambers, John Scott, Richard Lauterbach och Stephen Laird på tidskriften Time. De använde sina positioner för att mingla med politiker, kändisar och statsöverhuvuden. Förutom all information de samlade in kunde de även influera beslutsfattande på höga nivåer inom politik, ekonomi, diplomati, krigföring och annat.

New York Times Moskvakorrespondent Walter Duranty rapporterade omfattande från Sovjetunionen och vann Pulitzerpriset 1932 för en serie på 13 reportage om de sovjetiska femårsplanerna. Den amerikanske före detta kommunisten Jay Lovestone och den kände journalisten Joseph Alsop menar att Duranty spionerade för den sovjetiska hemliga polisen.

Under svälten i Ukraina och andra delar av Sovjetunionen 1932–33 förnekade Duranty att det ens förekom någon svält, än mindre att miljoner människor svalt ihjäl.

Han hävdade att ”alla rapporter om svält i Ryssland i dag är en överdrift eller illasinnad propaganda”.

Den brittiske historikern och Sovjetforskaren Robert Conquest skrev om konsekvenserna av Durantys falska rapportering i sin bok ”The Harvest of Sorrow: Soviet Collectivization and the Terror-Famine”: ”Eftersom den kom från en av världens mest kända korrespondenter för en av världens mest kända tidningar, kom Durantys dementier av svälten att accepteras som sanning. Med andra ord förledde Duranty inte bara New York Times läsare, utan tidningens prestige gjorde att han påverkade tänkandet hos tusentals andra läsare i fråga om Josef Stalin och Sovjets regim. Han påverkade definitivt den nyvalde amerikanske presidenten Roosevelt att erkänna Sovjetunionen.”

Hollywood, den amerikanska filmindustrins högkvarter, infiltrerades också av kommunister och vänsteridéer. Där fanns till och med en egen gren av kommunistpartiet. Efter att Willi Münzenberg (en tysk kommunist och medlem av den tredje internationalen) kom till USA, började han genomföra Lenins koncept för att utveckla och producera film som ett propagandaredskap. Han lockade amerikaner att åka till Sovjetunionen för att studera filmproduktion och hjälpte även praktikanter att komma in i filmindustrin. Det var Münzenberg som grundade kommunistpartigrenen i Hollywood.

Stegvis började de sovjetiska influenserna få genomslag. Många av den tidens filmskapare var extremt imponerade av Sovjet, och dessa känslor bara växte under andra världskriget, när USA och Sovjet under en kort period var allierade i kampen mot Nazityskland. En känd pjäsförfattare hävdade att den tyska invasionen av Sovjet var ”En attack på vårt moderland.” En replik i filmen ”Mission to Moscow” från 1943 framställer Sovjetunionen som ett land grundat på samma fundamentala principer som USA.

Förutom Sovjetunionen har de kinesiska kommunisterna också vunnit stora fördelar av vänstervridna medier och journalister i den fria världen. Några av de mest kända exemplen är de amerikanska vänsterjournalisterna Edgar Snow, Agnes Smedley och Anna Louise Strong.

Snows bok ”Röd stjärna över Kina” målade ett idolporträtt av Mao och andra kinesiska kommunistledare, samtidigt som deras brott och kommunismens onda natur doldes från västerländska läsare. Mao själv sade: ”Snow var den första personen att bana väg för de vänskapliga relationer som behövs för att etablera en enad front.”

Smedley skrev många artiklar och böcker som smickrade kommunistpartiet och dess ledarskap. Det finns starka bevis från de sovjetiska arkiven på att hon var en Komintern-agent som hade arbetat för att uppmana till väpnad revolution i Indien och samlat in underrättelser till Sovjet. Strong var också en beundrare av den kinesiska kommuniströrelsen. Kinesiska kommunistpartiet har gett särskilt erkännande till dessa tre amerikaner genom att utfärda frimärken till minne av deras ”förtjänstfulla tjänst”.

(Läs mer: Del 46) 

Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.