För fyrtio år sedan utkom Anna Wahlgrens Barnaboken, som handlar om barnomsorg. Wahlgren levde ett innehållsrikt liv, präglat av skrivandet och de många barnen. Hon hade ett stort engagemang för hur barn och äldre behandlas. Samt en egen litterär röst, som i dag är närmast bortglömd.

Anna Wahlgrens åttioåriga liv ringas i stor omfattning in av sin tids seder och bruk. Som liten blev hon övergiven av sina föräldrar, som valde karriären framför barnen. Och som äldre flyttade hon från Sverige till Indien, eftersom ”ingen vill åldras i Sverige”. Hon tillhörde inte sin tid, men visade att det ändå går att göra något gott av livet: nio barn och ett trettiotal böcker blev det. Hon har beskrivit hur barn och böcker är det som har utgjort hennes liv.

Såväl barnen som skrivandet var kanske uttryck för något än mer grundläggande, nämligen jakten efter ett hem. I sin självbiografi Mommo beskriver hon hur hon flyttade från boende till boende under barndomen. När hon på sin internatskola skulle uppge sin hemadress hade hon ingen aning om vart hon hörde. Hennes längtan efter ett hem som inte fanns var så stark att hon på skolan tjuvläste en kamrats brev. Hon beundrade hur fint kamratens föräldrar skrev till dottern. I sitt inre sparade hon det vackra brevet som ett bevis för att ”det finns något annat”.