Vad gör man när åren går och barnet inte lär sig simma? Det är så mycket som ska stämma för 10-åringen, som egentligen är alldeles nöjd med att gå i strandkanten och få upptäcka naturen och slippa frysa i kallt vatten.

Vattnet är inte direkt varmt; men acceptabelt, sandbotten är fin och vi är alldeles ensamma. Jag ser att han har bestämt sig. Blicken är fokuserad en bit framåt, handflatorna ligger mot varandra och är riktade framåt. Sedan händer det: han lägger sig framåt, släpper fotfästet vid botten, tar ett simtag. Jag ser ett ögonblicks rädsla i ansiktet, men det byts snart till beslutsamhet och han tar ett simtag till, och ett till, lugnt och fint. Glädjen sprider sig hos honom medan han tar tag efter tag och märker att han faktiskt flyter – han kan flyta fast han inte trodde det. Jag står bredvid och får vara med under hans process. Även inom mig bubblar glädjen upp; det är inte varje dag man får se sin 10-åring kunna simma alldeles utan hjälpmedel.

Simma bör man...

Man behöver kunna simma. Vistas man vid vatten eller åker båt så är det bäst av säkerhetsskäl att kunna simma. Vi har en god vän som är över 90 år. Hon har aldrig lärt sig simma, men är glad ändå. Det är iallafall bäst att se till att våra barn lär sig simma och nu för tiden är det ett krav i skolan och därför får eleverna i årskurs tre åka till simhallen en gång i veckan tills de kan simma 200 meter.

Visst har jag låtit professionella få ta hand om projektet att lära honom simma. Tre eller fyra sommarlov har inletts med intensivsimskola på simhallen. Jag har varit beslutsam att göra vad jag kan för att hjälpa honom (och våra andra barn också förstås) att lära sig simma just den här sommaren. Vatten är inte mitt element och jag är inte den som doppar mig i onödan. Men när det gäller att hjälpa barnen så gör jag det gärna. Under simskolan har vi åkt varje veckodag två veckor i rad så att de har fått en bra start på sommaren. Sedan gällde det bara för mig att ta med dem till sjön och träna.

Min kompis som växte upp under 70-talet berättade att när sommarlovet började fick barnen gå till sjön och lära sig att simma, oavsett temperatur. De höll sig vid vassen och tränade i det kalla vattnet. Alla visste att ju snabbare man lärde sig desto fortare fick man slippa den där kalla sjön. Den historien har jag berättat för sonen, men vad hjälper det honom? Nog vet han att det är viktigt att kunna simma och att det är roligt. Men när han blir så kall i vattnet att kroppen skakar så hjälper inte det och kall blir han både i sjön och på badhuset. Vi köpte en våtdräkt för att det skulle gå att bada även om det inte var så varmt i vattnet, men jag tror inte att han har provat att simma med den.

Mycket ska stämma

Det är mycket som ska stämma: det ska vara ganska varmt så att vi vill åka och bada, han ska vilja doppa sig, botten ska vara behaglig och så ska det vara lugnt omkring honom. Är det andra barn på badplatsen så är det inte lugnt. Är lillebror där så är det inte heller lugnt.

Vår 10-åring är en upptäckare som gärna går i strandkanten och hittar små djur och annat spännande. Han är alldeles nöjd att få gå ifred med vattnet kring benen, kasta smörgås och undersöka naturen.

Jovisst hade vi kunnat åka till badhuset och simträna, bara han och jag, men jag vet bara inte när, eftersom när bassängen inte är upptagen av skolklasser eller simskolor så är där fullt med lekande barn. Ytan behöver vara lugn och vattnet behöver vara fritt från oberäkneliga, men glada barn. Så vi har valt bort det alternativt och istället har jag fokuserat på de tillfällen när sjön i närheten har varit badbar.

Sedan är det det att han är rädd för lite olika saker och det är inget som lossnar under en simkurs. Knappast heller under skolans simträning, då simläraren har fullt upp att säga till de som skojar och stör under lektionen. Jag och sonen har pratat om de där rädslorna och vad vi kan göra för att komma över dem, men efter att ha gått igenom ett års simträning med skolan förstår jag att det är jag som är hans bästa simlärare. 

Som sagt är det mycket som behöver stämma för att han ens ska vilja försöka. Vid tillfället ovan passade vi på att gå till stranden en eftermiddag när det var mulet, men rätt varmt. Jag gissade att inga andra skulle vara där. Jag fick rätt och efter en halvtimmes mental process tog han äntligen steget. Jag behöver inte säga att vi båda var mycket glada när vi sedan gick därifrån. Oj, vad stolt han var över att han vågat. Jag var också stolt.

Men det gäller förstås att smida medan järnet är varmt och vi behövde hitta fler tillfällen att träna på simningen. De kommande veckorna befann vi oss nära en sjö, men vi fick inte till det.

Sista chansen

Vi kommer hem från semesterresan och det verkar som att sommaren är över. Med bara en vecka kvar på sommarlovet känns det trist att vi inte haft chans att få ta simmandet vidare. Det är tisdag, mulet, och 19 grader i luften när jag funderar över detta och får en idé; sjövattnet är inte varmt, men det finns utebad där de värmer vattnet oavsett om det är 30 eller 19 grader i luften. Vi har aldrig varit på sådana eftersom vi gillar att bada i sjön och tycker att det är för stökigt när det är mycket folk omkring. När det är mulet och 19 grader i luften gissar jag att det inte är så många på utebadet. Jag får nytt hopp.

Några timmar senare är vi där och har hela äventyrsbadet nästan för oss själva. Vattnet är behagligt och det känns roligt. Sonen hittar en rund bassäng med varmare vatten. Kanske är den fem meter i diameter. Där vill han prova att simma. Jag ber dottern leka med lillebror någon annanstans så att 10-åringen får chans att koncentrera sig. Han provar, men efter ett par simtag tar benet i botten; han verkar inte riktigt lita på att han ska kunna flyta. Han får vara ifred och prova vidare.

Vi har totalt fyra dagar på oss – en halv intensivsimskola. Det är en bra chans! Nästa dag är det lika folktomt och vi tränar lite till. Sonen håller sig mest i de varmaste bassängerna. Benet envisas med att ta stöd mot botten, men han får bättre vattenvana och verkar komma över någon rädsla på det viset.

Tredje dagen: nästan ingen är där. Jag simmar med dottern och 10-åringen får vara ifred. När vi sedan kommer till sonen är han strålande glad. Foten åker inte längre ner till botten när han försöker simma. Han kan simma 5-10 meter och provar även i den större, kallare bassängen. Nu tror han på att han kan. Vi firar med glass på väg därifrån. Det här är en stor händelse och jag får lova att han själv ska få berätta för pappa när vi kommer hem.

Dag fyra är det mycket varmare och soligt och som jag gissar är det fullt med folk där när vi kommer dit. Det är ingen av oss som tycker att det är roligt med allt stök och stoj. Efter tio minuter säger 10-åringen att han är nöjd och undrar om vi kan åka hem. En halvtimme till försöker vi simma och ha lite roligt, men sedan vill vi allihop åka hem.

Vi lärde oss mycket på den här satsningen de sista sommarlovsdagarna. Framför allt är 10-åringen inte längre orolig för den kommande skolsimningen. Och att ha förmågan att bestämma sig, fokusera, vara modig, känna rädslan och övervinna den – vilken styrka! Ett gott exempel för vem som helst, tycker jag. Jag är stolt!

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.