Kan jag vara nöjd med det jag har istället för att vara missnöjd med det jag inte har så mår både jag och andra bättre. Men visst kan det vara en konst att komma dit och man kan behöva släppa på en del.

Skolan har börjat och jag tittar ner i pallkragarna på de små, fina rödbetsbladen och den pigga, gröna, men späda morotsblasten. Det blev inte mer i år. Under det där fina bladverket kommer det inte att spränga ut stora och rediga rotsaker som vi kan glädjas åt. Det känns tråkigt att ha sått frön och så har det inte blivit något. Orsaken är enkel: jag har inte prioriterat odlandet. Jag sådde för sent och har inte varit flitig med att vattna, och då blir det inte bättre.

Jag vet inte om jag hade hoppats på något mirakel, men trist känns det iallafall att stå öga mot öga med den obefintliga skörden. Jag är inte alls nöjd.

Jag bestämmer mig för att vända på det och se vad jag faktiskt har: späd morotsblast, faktiskt ätlig. Det går att blanda den i salladen, och man kan också använda den att göra pesto på. Vi har också små, fina rödbetsblad, som också passar bra i salladen. Nu känner jag mig rik.

Det här är ett enkelt sätt att vända situationen, så att jag istället för att vara missnöjd när jag tänker på vad jag inte har, känner mig nöjd när jag tänker på vad jag faktiskt har. Är vi nöjda så mår vi bättre och känner oss lugnare.

Nöjd med livssituationen

Hur ser min livssituation ut? Vissa saker kan jag inte göra något åt och då mår jag bättre om jag kan vara nöjd med hur jag har det istället för att gå och önska något annat och kanske vara avundsjuk på andra. Kanske inte så lätt, men klokt.

Vi har en äldre vän som är över 90 år. När jag pratar med henne så är hon alltid nöjd. Våra samtal är alltid givande och gör mig glad. Hon har aldrig varit en som klagar; hon ser ingen poäng med det. Uppstår det något problem så ser hon hur det kan lösas. När kroppen blir äldre så blir man begränsad och kan inte göra allt som man kunde tidigare. Det har hon accepterat och hon längtar inte efter att resa eller efter äventyr. Tidigare i livet reste hon gärna, men nu är det en annan tid och hon är nöjd med de glädjeämnen hon har på nära håll. Hon har också anpassat sin tillvaro efter vad hon klarar av istället för att ha mer att sköta än vad hon kan och orkar.

Jag tycker att hon är ett föredöme i det att verkligen kunna vara tillfreds med sin tillvaro.

Se andra

En annan sak är att kunna vara nöjd med lagom. Som nu i bärtider när det finns olika bär att plocka inför det kommande året. Jag brukar frysa bär och sedan använda dem i gröten, till smoothies och annat. Det känns lyxigt att ha nyttiga och goda bär i frysen, och fint att där alltid finns för barnen att ta av.

Lagom är det när det ryms i frysen och det inte är mer än vad vi äter upp under året. Lagom är det när det får ta den tid jag har att plocka, utan att jag känner mig stressad över att jag inte hinner plocka mer eller åsidosätter något viktigare för att åka ut och plocka ännu någon liter. Det gäller att vara nöjd med det jag kan göra på den tid jag har.

Vid ett tillfälle hade jag en liten stund på mig då jag kunde sitta ner och plocka stora, fina blåbär. När jag ska börja ser jag en äldre bekant som jag inte pratat med på länge. Jag bestämmer mig för att gå fram och prata med henne. Det visade sig vara precis vad hon behövde, eftersom hon just gick igenom en svår period. Då var jag glad att jag kunde släppa blåbären, titta upp och se mig omkring.

I somras träffade jag min kusin. Hon bjöd hem mig att plocka hallon i snåren på hennes gård; hon hade redan plockat så att hon var nöjd. Jag blev glad och plöjde runt flera timmar i hennes stora hallonsnår, som är högre än jag. Jag tänker att den som har förmåga att vara nöjd med lagom, och ibland med mindre, mår bättre och kan vara generös och omtänksam om andra. Är man för upptagen med sitt är det lätt att missa att se hur andra har det.

Det här försöker jag att lära barnen vid olika tillfällen och jag tror att de lär sig. Det kan handla om att vara nöjd med det man får, istället för att tjata efter mer eller efter något som någon annan har. Det är förstås också så att jag lär mig av dem.

Härom dagen hälsade vi på barnens farmor och farfar. Dottern på 12 år ville ta med och bjuda farfar på inlagd gurka som hon gjort själv. Hon hade gjort två burkar som hon var mycket stolt över. När vi åkte hemåt igen frågade jag om gurkburken kom med i bilen. Nej, den var kvar, för hon hade bestämt sig för att ge bort hälften av sin skatt till sin farfar – att byta burken mot glädje.

Hjälp oss att driva tidningen vidare! 

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.