Luthers underskattade musikaliska arv
Luthers underskattade gåva till världen: kyrkomusik. Foto: Michael Maasen/Unsplash


För drygt 500 år sedan triggade Martin Luther igång det som skulle bli den protestantiska reformationen, när han protesterade mot korruption inom katolska kyrkan i ett dokument. Kärnan i reformationen var tankarna kring syndens natur och frälsningens betydelse, kyrkans makt versus den heliga skriftens auktoritet. Men den bidrog även till att forma modern religion på andra, mer oväntade sätt – bland annat med sång.

På 1400-talet hade musik blivit en av de mest framträdande inslagen i religiös tillbedjan. De flesta församlingar hade åtminstone en orgel och en liten halvprofessionell kör; dessa anspråkslösa resurser tedde sig minimala i jämförelse med de stora katedralerna och klostren. Den komplexa polyfona musiken, i vilken rösterna omsorgsfullt vävs samman, hade blivit en viktig del i att tillbe och tjäna Gud.

Även inom den medeltida kyrkan framfördes kritik mot denna utarbetade musik. 1325 utfärdade påve Johannes XXII en förordning som kritiserade musiker som ”förgiftade örat utan att tillfredsställa det”.

Senare på 1300-talet skrev Oxfordteologen John Wycliffe, vars texter senare inspirerade de engelska Lollardernas kätteri, att ju mer tid människan ägnar sig åt att sjunga, desto mindre observerar de Guds lag. I slutet av reformationen klagade humanisten Erasmus av Rotterdam över att folk trefaldigt avlägsnades från kyrkomusiken: genom att man använde latin, att musikstilen var komplicerad och genom frånvaro.

Lyrisk

Reformationen försökte i stor utsträckning att förvisa vad de ansåg vara ett rituellt överskott i den senmedeltida kyrkan. Den schweiziska reformatören Huldrych Zwingli, som även var en begåvad musiker, lät demontera Zürichs orglar och upplöste stadens körer. Fransmannen Jean Calvin begränsade den religiösa musiken i Genève där han bosatt sig, till enbart ackompanjerad sång och bibliska psalmtexter. Denna ”metriska psalmsång” var populär också i England, även om orglar och körer fortsatte att blomstra i de engelska katedralerna med Elizabeth I:s stöd.

Vid det Tridentinska kyrkomötet ville även katolska kyrkan reglera musiken i någon mån. En (troligen falsk) historia vidhåller att det bara var skönheten i Palestrinas ”Missa Papae Marcelli” som stoppade konciliet från att helt och hållet förbjuda polyfoni i kyrkorna.

Luthers kärlek till musiken ljuder högt, klart och sant mitt i denna utmanande miljö. I ”Bordssamtalen”, de nedtecknade informella samtalen som han fört med elever, vänner och kollegor, tillkännagav Luther att han alltid hade älskat musik: ”ty den som kan utöva denna konst, är lämpad för alla slags uppgifter”.

Han ansåg att lärare och predikanter måste ha musikkunskaper, annars skulle han inte räkna med dem. Reformationen föddes delvis ur Luthers kamp med sitt eget samvete och känsla för synd. Hans påstående att musik var den bästa trösten för ett bedrövat och dystert sinne tycks vara en personlig sanning.

Luther är som mest lyrisk över musikens kraft i förordet till Georg Rhaus ”Symphonaise iucundae” (”Underbara symfonier” 1538), riktad till ”musikens hängivna”. Däri lovordar han musiken som ”Guds förnämliga gåva”, ”ingjuten och inpräntad” i alla varelser ”från världens begynnelse”. Den man eller kvinna som inte berörs av musikens kraft, skriver han på sitt typiskt jordnära sätt, förtjänar inte att höra annat än ”grisarnas musik”.

Psalmer

Luthers reformation integrerade därför urskiljningslöst den enkla gregorianska sången och katolska kyrkans komplexa polyfoni i sin nya protestantiska gudstjänstordning. Emellertid kom Luther även med betydande förändring då folkliga psalmer och hymner introducerades. Folk hade förstås sjungit religiös musik redan innan – många kristna högtidssånger kommer från medeltiden. Men vanliga människor hade aldrig tidigare spelat en aktiv, musikalisk roll i gudstjänsten.

Detta var en demokratisering de mest populära och känslomässiga dimensionerna av religiös tillbedjan, och ett kraftfullt vapen i reformationens kamp för hjärtan och själar.

Genom att låta kompositörer skriva originaltexter snarare än bara tonsätta skrifternas ord kunde de lutheranska hymnerna även kommunicera nya religiösa doktriner. Den mest kända bland Luthers egna hymner var ”Sin festa Burg ost Unser Gott” (”Vår Gud är oss en väldig borg”). Den andra versen lyder: ”Vår egen kraft är här för svag, vi vore snart nedgjorda, men för oss går till strid och slag vår hjälte, Herrens smorda.”

Budskapet var tydligt: Mänskligheten kunde inte förlita sig på sina egna goda gärningar; frälsningen kom från Gud och bara Gud.

1620 noterade den tyska jesuiten Adam Contzen att Luther hade omvandlat fler själar med sina psalmer än med alla sina böcker och predikningar. Oavsett vad vi gör av Luthers reformation är det uppenbart att han gav världen en musikalisk gåva som genljuder även i våra dagar.

Jonathan Willis undervisar I tidigmodern historia vid University of Birmingham I Storbritannien. Denna artikel publicerades ursprungligen i The Conversation.