Om en medborgare och väljare under flyktingkrisen ifrågasatte regeringens flyktingpolitik stämplades den som rasist. Men om man under demonstrationsrätten som Rasmus Paludan skändar muslimer över hela världen, då är det yttrandefrihet. Samhället blir oerhört sårbart när vi inte längre tål det öppna samtalet. Yttrandefriheten har blivit som ett gummiband, tänk rätt, men tänk inte själv.
Vi har i Sverige genom decennier levt med en självbild som handlar om att vi är ett så fantastiskt land. Vi har den bästa demokratin, den bästa sjukvården och omsorgen. Per Albin Hanssons ord om Folkhemmet har klingat i våra öron; i vårt Folkhem finns inga styvbarn och framför allt tog staten ansvar för människorna. Vi behövde inte göra någonting, politikerna fixade vårt liv. Kjell-Olof Feldt sade en gång på ett seminarium om den tiden; om två elever slogs på en skolgård skiljde vi dem inte åt, vi anställde en skolpsykolog. Det var en tid där statsfinanserna blommade och Sverige byggde sig ur fattigdomen med en reformpolitik som förändrade samhället. Vi har visserligen alltid fått värja oss mot kritiken att vi har så högt skattetryck, men länge försvarade kollektivet skatterna med orden; vi får så mycket för dem. Sjukvård och utbildning är gratis och så har vi föräldraledigheten.
I dag har visionen om Folkhemmet som kom att kallas den svenska modellen tonat bort även om politikerna gör allt för att hålla den levande. Kollektivet har splittrats, vi är ett land av individualister – ett sekulariserat land där till och med kyrkan har blivit partipolitisk. Det statliga våldsmonopolet har gått från en politik på 1960-talet då de kriminella skulle rehabiliteras, till att i dag förklara krig mot brottsligheten. Efter bombdåd, och dödskjutningar i Stockholms innerstad som pågått en längre tid tvingas polisen kalla på förstärkning från övriga delar av landet. Polisen kallar gängstriderna för terrorism och förklarar krig. Länge var de gängkriminella bara i de så kalllade utanförskapsområden, nu är de hos medelklassen i Stockholms innerstad.
