Liberalerna, Vänsterpartiet och SD vill förstatliga skolan. KD vill förstatliga vården och en majoritet vill ha mer statlig styrning. I dag lever vi med problemen med centralisering, men det märkliga är att när folkvalda ställs inför faktum och ska lösa de stora utmaningarna, då föreslår majoriteten mer centralisering. Ser inte ansvariga politiker konsekvenserna av sina egna beslut?

Sedan 1990-talet har regeringar drivit fram en långtgående centralisering inom den offentliga sektorn, inte minst inom statliga myndigheter. Strukturomvandlingen har framför allt inneburit att självständiga myndigheter på läns- och regionnivå har centraliserats till en myndighet. Det innebär att besluten flyttas till en högre nivå i organisationen, med andra ord från periferi till centrum. Ett bärande argument i förändringsarbetet var att det skulle bli bättre för medborgarna. Men så blev det knappast. I stället ökade den nya myndighetsorganisationen avståndet mellan medborgare och förvaltning och inte minst ökade misstroendet mot politiker. Skatteverket var en av de myndigheter som tidigt centraliserades och de regionala kontoren lades ner. I en rapport som Riksrevisionsverket gjorde 2001 konstaterades att ”några tungt vägande skäl mot att bilda den nya myndigheten har inte gått att finna” (RSV 2001:11, s 2). 

Vi minns krisen inom Försäkringskassan, där handledningsprocessen skulle bli mer enhetlig och specialisering av handläggare blev ledordet. Allt för kunden, förvandlades till total katastrof för många drabbade. Det var inte en förändring i medborgarnas intresse. Detsamma gäller Arbetsförmedlingens centralisering och privatisering.