Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Klimataktivister är upprörda över upprustning och Natomedlemskap, över militärövningar som Aurora som inte tar hänsyn till klimatet utan ökar utsläppen. Men politiken är retroaktiv och frågan är vad vi ska göra i stället? Satsa på framtida generationer i stället för att försvara folket nu?
Miljöaktivister anser att militära övningar som Aurora bör stoppas med hänsyn till klimatet. Utan tvekan sätter de klimatarbetet före försvarspolitiken. Även om jag också ser det allvarliga i klimatförändringarna och är orolig över framtiden undrar jag hur kritikerna till Natoövningen tänker. Tyvärr är de 16 år för sent ute . 2007 slog en enig försvarsberedning fast att det största hotet mot Sverige var klimatet. Efter detta började det svenska försvaret monteras ned. Avvecklingen gick fort, totalförsvaret försvann. Det skedde en nedmontering av beredskapen där alla partier försökte överträffa varandra. I en intervju som jag gjorde med före detta försvarsminister Anders Björck (M) i Expressen i april 2020 konstaterade han:
– Jag vill ha straff för alla som var så banalt okunniga att de monterade ner totalförsvaret. Straffet ska vara att de gång på gång ska få läsa upp sina korkade uttalanden. Jag har samlat många av dessa citat, de finns arkiverade hos Riksarkivet.
Det var en tid när politiken var enig om att öst hade fallit, att jobbskatteavdrag var viktigare än beredskapen och att försvaret skulle inriktas på klimatarbete. Det var en reaktiv försvarspolitik som slog fel. Nedmonteringen av totalförsvaret visade sig vara en katastrof, beredskapslagren tömdes och flera generationers arbete raserades. Sverige hade det bästa totalförsvaret i världen; Anders Björck berättade att det slogs fast till och med i Financial Times 1994. Björck hävdar med bestämdhet att om vi hade haft kvar vårt beredskapslager så hade inte landet drabbats hårt av pandemin. I beredskapslagren fanns allt vi behövde, från skyddskläder till respiratorer och utbildad personal. Men vi var naiva och historielösa och ingen har tvingat oss till detta utan det var något vi hittade på själva. Vi hade kanske hoppet om att bidra till ett bättre klimat. I dag lever vi i en samhällsutveckling som i mångt och mycket liknar 1920-talet. Hitler fanns i bakgrunden och under andra världskriget var det honom som Sverige fick kröka rygg för. Vi hade just ingen beredskap, även om regeringens slogan slog fast att ”vår beredskap är god”.
I dag är det Vladimir Putin som mullrar, hotar och anfaller. Med anfallet av Ukraina utmanar han många länder, inte minst Europa och USA. På två veckor svängde Socialdemokraterna från att vara mot Nato till att vara för ett medlemskap.
Klimataktivisterna ställer oss alla inför ett dilemma när de kräver mindre försvar och färre övningar och den givna frågan uppkommer: Ska vi skydda folket nu eller skydda våra framtida generationer?
Det nya vanliga är att politiken alltid är reaktiv.
Göran Greider är upprörd över Natoövningen i en ledare i Dala-Demokraten den 19 april. …”Sverige ansöker febrilt om att bli medlem i Nato och bugar sig djupt inför den turkiska autokraten Erdogan. Men nog hade reportern kunnat ställa någon liten elak fråga, till exempel om vilka störningar på trafiken övningen Aurora leder till. Eller än viktigare: Hur mycket växthusgasutsläpp orsakar denna jättemanöver?”
Greider förstår varför det blir så här genom Rysslands krig i Ukraina. Men han kan inte blunda för att regeringen ger försvaret ”660 miljoner för olika Natoförberedelser, plus ett stort antal miljarder för materialinköp de närmsta åren”.
Frågan är vad skulle vi göra i stället, för klimatet? Ska vi stoppa den stora militära övningen Aurora och skriva ett brev till Putin: Mr Putin, stoppa kriget i Ukraina för klimatets skull! Givetvis helt meningslöst!
Klimataktivister är också upprörda över att försvaret så ofta lägger sitt veto och stoppar nya vindkraftsetableringar.
Att Försvarsmakten utgör ett av de stora hindren för byggandet av mer vindkraft diskuteras förvånansvärt sällan, skriver Greider i sin ledare. Men han har också en väldigt intressant tanke värd att fundera över, nämligen att militariseringen finns i vårt medvetande. Jag håller med honom om detta. Militariseringen genomsyrar samhället utifrån ”det ovan styrda” och därmed förutsättningarna som säger att staten/ledningen alltid gör rätt, har rätt, och medborgaren bör anpassa sig därefter. Definitionen av militarism är ett tänkesätt och åtgärder som hör samman med en målsättning att ha en stark makt och använda den för att skydda eller gynna sina nationella intressen. Den kan vara aggressiv eller diktatorisk.
Också när det gäller miljöpolitiken finns militariseringen i vårt medvetande. Den enorma satsningen på vindkraft innebär en exploatering av naturen och människors livsmiljö. Exploatering av miljön klingar illa. Vi ska ha nya gruvor som utvinner farliga metaller, vi ska bygga ut vattenkraften och reglera älvar, vilket är motsatsen till miljöpolitik. Det är stora ingrepp i naturen som förstör människors boendemiljö och raserar djurlivet och kör över allt vad demokrati och inflytande innebär. Statsmakten för diskussioner med kommunerna, där deras egna partipolitiska representanter finns, de ska utbilda politiker i att säga ja, de ska få mutor och bidrag för att inte stoppa vindkraftsutbyggnaden med det kommunala vetot. Med andra ord: kommunpolitiker hyllas som hjältar om de kör över sina egna medborgare. Det är också en form av militarisering av vårt medvetande. De överkörda är maktlösa.
Jag tänker på Georg Henrik von Wright, den finländske filosofen som ofta skrev om förnuft och vetenskap. Han talade om att kunskapen både är ond och god och att kunskap i fel händer kan förgöra världen. Krig och kärnvapen i synnerhet är en farlig kunskap. Klimatkrisen innebär att mänskligheten levt över jordens tillgångar och vi utmanar framtiden. Det är också väldigt uppenbart att mänskligheten aldrig lär sig av sina misstag utan snarare att de måste upprepas av varje generation. Folkvalda politiker har som uppgift att ta ansvar och skydda sina medborgare. Men tyvärr, åtgärderna mot kriser kommer när det är för sent och det är sällan som problem löses. Vi såg det tydligt genom nedrustningen av totalförsvaret, vi såg det under pandemin när vi tömt våra beredskapslager och när vi inte hade medicin, skyddskläder, respiratorer eller ens tillräckligt med personal. Vi såg det när Putin anföll Ukraina och Nato-medlemskapet blev nödvändigt och vi har sett det när demokratier försvagas och diktaturer växer i styrka. Hur många decennier har inte världens ledare och klimatexperter varnat för klimatkrisen och jordens uppvärmning? Hur många stora politiska klimatmöten har inte diskuterat, beslutat och lagt fram strategier för minskade utsläpp utan att något avgörande klimatskifte har inträffat? Det finns nästan aldrig någon framförhållning i politiken, medierna brukar ofta rata och misstänkliggöra politiker som pratar framtidsvisioner. Det bedöms som ointressant. Däremot är det intressant att måla upp undergångsscenarier. Det nya vanliga är att politiken alltid är reaktiv. Det vi kan hoppas på för en förändring är att förnuftet till slut segrar!
Lotta Gröning
Journalist och fil.dr
Kontakta journalisten:
[email protected]
