Nästan varje gång jag slår på tv:n när Sverige deltar i internationella idrottstävlingar möter jag besvikna journalister. Det talas om misslyckanden och svaga svenska insatser. Ett helt folk sitter framför tv:n och hoppas att Sverige ska vinna, men de upphaussade förväntningarna infrias sällan. Det finns anledningar att glädjas åt det.

Det måste satsas mer resurser på eliten, säger idrottsröster över hela världen och menar att topp skapar bredd. Det tror jag inte på. Svenska folket kommer inte att idrotta mer för att vi bygger fler idrottshallar och anställer fler elittränare. Det kommer snarare att avskräcka människor från att röra på sig. Däremot vet man exempelvis från de afrikanska länderna att bredd skapar topp.

I länder där barn går och springer, ofta en mil till och från skolan varje dag, finns det naturligtvis fler löpartalanger än i västländerna. I bostadsområden där ungdomar dygnet runt umgås kring en streetbasketkorg vaskas det naturligtvis fram duktiga spelare. Välfärden skapar inga medaljer, sade en gång SJ-chefen Stig Larsson i en tv-intervju. Idrottare i länder med hårdare livsvillkor är mer motiverade att nå idrottslig framgång. I Sverige har vi på grund av en utbredd bekvämlighet större problem än att odla fram elitidrottare som får stå på pallen under OS och VM och göra svenska journalister och tv-tittare nöjda: övervikt, klena muskler och dålig kondis.