Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Vi kan inte med bästa vilja i världen säga att människor inte protesterar. Jag har funderat över varför så få ansvariga politiker pratar om de människor som just nu kämpar för att överleva och få mat för dagen. Media skriver om dem. Kyrkan och frivilligorganisationer talar om krisen och betonar sin oro inför den snabba utvecklingen nedåt som krisen inneburit för många.
I en krönika i DN undrar Roland Paulsen varför vi är så mesiga och aldrig gör uppror, trots att vi som medborgare åker på smäll efter smäll. Ingen protesterar mot den passiva politiken.'
”I Sverige ser vi den största reallönesänkningen på 30 år. Och vi har numera högst pensionsålder i Europa sett till när de flesta faktiskt går i pension. Man hade kunnat tro att vi stod på gränsen till folkligt uppror”, skriver Roland Paulsen.
Frågan är hur folket har det när regeringen på bred front bekämpar inflationen? Vi vet en del, vi har fått el-fattigdom, fler uteliggare som inte klarat hyran, fler som vill byta till mindre bostad, betydligt fler barn som inte får tillräckligt med mat utan går hungriga, långa köer till frivilligorganisationer som delar ut matkassar, fattigpensionärer som svälter, ökade stölder i matvarubutiker och dödshot mot ICA-handlare, småföretag som går i konkurs. Det är ett litet axplock från krisens effekter i vissa yrkesgrupper och familjer. Barnfamiljer har det tuffast och värst är situationen för ensamstående mammor.
Visst finns det uppror, i alla fall på landsbygden. Vi har Inlandsupproret, Bränsleupproret, motståndsgrupper mot vindkraft, vi har haft ockupationer av sjukhus och sjukstugor, stora protester mot nedläggning av sjukhus och utarmad service. Ramaskrin från medborgare när två polispatruller ansvarade för ett område i Norrland som motsvarade hela Danmark.
Vi kan inte med bästa vilja i världen säga att människor inte protesterar.
Jag har funderat över varför så få ansvariga politiker pratar om de människor som just nu kämpar för att överleva och få mat för dagen. Media skriver om dem, berättar ingående om människors förtvivlan och kamp. Kyrkan och frivilligorganisationer talar om krisen och betonar sin oro inför den snabba utvecklingen nedåt som krisen inneburit för många. Men inte ansvariga politiker, de lever i annan värld, de är privilegierade, har höga löner och drabbas inte nämnvärt av höjda el- eller matpriser. Så förmodligen är det fel människor som försöker göra sina röster hörda. Det är människor i städer som inte tillhör den gyllene medelklassen och människor som bor på landsbygden. De har några gemensamma nämnare. Dels är de förhållandevis få, dels är de maktlösa.
Medan inflationen angrips på bred front, som Elisabeth Svantesson ofta påstår, pågår maktstrider i nästan alla partier inför öppen ridå. Jag kommer att tänka på kalabaliken i Bender. Ni vet när Karl XII efter slaget vid Poltava 1709 flydde till det Osmanska riket och tillbringade lång tid där. Men till slut fick turkarna nog och försökte fyra år senare förmå kungen och hans soldater att åka hem. Kalabaliken uppstod när ett 20-tal karoliner skulle slåss mot 600 turkar och kungen till slut snavade på sina egna sporrar, blev tillfångatagen och tvingades åka hem.
Det är kalabalik i rikspolitiken också. Liberalerna slog till redan i valrörelsen efter att en ledande liberal tog bussen med SD till Forsmark. Det höll på att kosta partiet riksdagsplatsen. Men i dag är Liberalerna gladare, de skrattar gott åt Johan Pehrsons skämt och för tillfället har vinden mojnat inom partiet. Men utmaningarna består.
Vänsterpartiets styrelse var så missnöjda med Nooshi Dadgostar efter valförlusten att hon ifrågasattes som partiledare, men hon har nu tvingats gå betydligt mer till vänster. Hon ryter ofta till om mer socialism bara för att visa att hon platsar på posten. Dadgostar brukar tala om de människor som just nu far illa av krisen. Det är bra att någon ser dem.
Centern, som valt ny partiledare, har i opinionsundersökningar hamnat under riksdagsspärren. När Murre Demirok valdes visade partimedlemmar öppet att de inte ställde sig bakom Demiroks ledarskap. De var oroliga för sina kärnväljare på landsbygden. Den oron kan jag dela. Hur partiet ska vända sin negativa utveckling är svårt att se. Den breda mitten är lite för smal.
Så har vi Socialdemokraterna som just slagits inför öppen ridå i Botkyrka, men valde att rädda ABF i stället för att vända några stenar om gängkriminalitet. ABF är det närmaste en folkrörelse som partiet har kvar; studieförbundet försörjer många politiker både som anställda och i olika projekt. Kalabalik utbröt och partisekreterare Tobias Baudin förstod ingenting.
Ulf Kristersson har fått en hel del kritik internt av moderater, inte minst när det gäller elpriserna. Det finns ett starkt missnöje med den ekonomiska politiken och Elisabeth Svantesson har problem med trovärdigheten. För att inte tala om MUF:s ordförande Douglas Thor som lovade betala medlemmar om de åkte till Östersund och röstade bort MUF:s ordförande i Jämtland. Thor är anklagad för korruption.
Jimmie Åkesson kämpar med att häva den interna kritiken där det bubblar och fräser. Partiet har fått erfara att ansvarstagande inte är så kul när stödet sjunker i opinionsundersökningar. Då kommer gamla högerpopulistiska grepp tillbaka som får effekten att reta upp motståndarna. Richard Jomshof är ett bra exempel som i samband med Natoansökan kunde tänka sig att bränna 100 koraner för att stå upp för yttrandefriheten.
Så har vi KD där en maktstrid blossat upp mellan Sara Skyttedal och Johan Ingerö. Skyttedal blev förbannad för att Ingerö försökte stoppa henne från att medverka i SVT-programmet 30 minuter och där berätta om att hon har testat cannabis och i samma veva propagera för legalisering. Det blev en maktkamp som fick till följd att hon anmälde Ingerö för sexuellt ofredande som ska ha skett på valvakan 2014. Johan Ingerö avgick med omedelbar verkan. Polisen lade ner utredningen eftersom ett eventuellt brott var preskriberat. KD har stora problem och mitt tips är att inte heller Sara Skyttedal kommer att kandidera i EU-valet nästa gång.
Det är bara i Miljöpartiet det är förhållandevis lugnt, där är de eniga, om vi ska tro valanalysen: att alla andra mobbar partiet och ljuger om dess politik.
Det är inte bra för demokratin att vi har politiska partier som lever på bidrag
Kan dessa partibråk vara ett resultat av att medlemsförankringen försvunnit, att vi skattebetalare finansierar partiernas verksamhet? Jag tror det, vilket också skulle förklara varför ledande politiker inte ser dem som far mest illa av inflationen och den ekonomiska krisen. När partierna lever på bidrag är det enkelt att prioritera de väljare som ger dem flest röster. Många röster ger större bidrag. Medelklassen far inte så illa i krisen, de kan köpa Bregott och paprika precis som tidigare. I utanförskapsområden finns många nya väljare, vilket är särskilt intressant för Socialdemokraterna som har starkt stöd från invandrare. Undersökningar visar att de skulle ge partiet egen majoritet om det var val.
De andra då, de som drabbas av kris och exploatering och faktiskt protesterar? De är inte så många i förhållande till medelklassen i städerna. Det ger få röster att satsa på glesbygden eller på en undersköterska i äldreomsorgen. Tidigare var det medlemmarna som var partiernas öra mot marken. Medlemmar som slog larm och som sade ifrån när klyftan blev för stor mellan de styrande och folket. Så är det inte längre. Det är inte bra för demokratin att vi har politiska partier som lever på bidrag, partier som själva kämpar mot landets alla bidragsberoende, eftersom de anser att dessa är personer som saknar drivkraft och förankring i samhället.
Lotta Gröning
Journalist och fil.dr
Kontakta journalisten:
[email protected]
