I tio års tid har vi från åskådarplats sett hur gängbrottsligheten eskalerar. SD:s intåg i riksdagen gav oss skygglappar mot samhällsutvecklingen. Att bekämpa högerpopulism och prioritera makten blev viktigare för de etablerade partierna än att arbeta för en fungerande integration. Rädslan för rasism skapade handlingsförlamning.
Gängbrottsligheten och dödsskjutningarna i Sverige beskrivs som ett skräckscenario av tre kriminologer från Norge, Danmark och Finland i en intervju i SvD. I Norge säger Paul Larsson, professor i kriminologi, att han ser ett totalt förfall. I Sverige hade vi 63 dödsskjutningar förra året medan Norge hade fyra. Paul Larsson menar att problemet har ”kokat” i minst tio år, men först nu har prioriterats och hamnat i fokus. Han får medhåll av David Sausdal, kriminolog som forskar kring danskt gängvåld, som ser en förklaring i att miljöer skapades i ytterområden eftersom politiken var slapp, de tog inte ett grepp om skola, migration, integration och bostäder. Det bidrog till att parallella samhällen växte fram. I Finland menar Maria Normann, kriminolog och lektor i socialt arbete, att den svenska våldsvågen beror på att integrationen ”kapitalt misslyckats”.
Det råder ingen tvekan om att vi i tio års tid har diskuterat gängbrottslighet; vi har svårt att förneka att vi sett på medan gängkriminaliteten eskalerat. Vi har varit frustrerade när brottslingar dödat oskyldiga och inte minst när barn rekryterats som knarkhandlare och torpeder. Vi har också haft tydliga röster som varnat för att integrationen är en katastrof. Av de nordiska länderna har Sverige tagit emot absolut flest invandrare; var femte invånare är utlandsfödd och det är den femte högsta andelen i EU. Därmed inte sagt att det är invandrare och asylsökande som står för gängbrottsligheten. Att vara kriminell bygger inte på nationalitet. Gängbrottsligheten styrs av narkotikahandeln som genererar stora pengar. Den verkar i utanförskapsområden där integrationen misslyckats. Forskning visar bland annat att unga i andra generationens invandrare rekryteras till gängen.
Den svenska politiska retoriken handlar bara om hur vi ska kunna lagföra oss bort från problemen.
Det var flera faktorer som gjorde att vi tappade greppet om samhällsutvecklingen. Jag vill lyfta fram sex avgörande faktorer bakom att vi blundade för den kriminella utvecklingen.
1. Sveriges ambition att vara bäst i klassen när det gäller att följa EU:s rekommendationer och därmed visa upp oss som ett föredöme. Det gäller alla områden och det är ingen tillfällighet att Sverige öppnade sina gränser.
2. Sverige har levt i enpartistat och haft ett statsbärande parti i 50 år och det långa förhållandet har påverkat oss och vår bild av oss själva. Vi tror att vi är så normala, men när det kommer till brott och trygghet är vi onormala. Vi har fler unga män som skjuts ihjäl än Tyskland, vi har fler bilar som brinner än Italien. Vi har fler skolor som brinner än övriga Norden, fler bomber än i Italien. Vi har områden där polis inte kan åka in utan dubbelbemanning. Vi saknar en modig och långsiktig kriminalpolitik, allt handlar om att vinna val.
3. Fredrik Reinfeldts tal 2014 om att vi skulle öppna våra hjärtan: ”Jag kommer att vädja till svenska folket att öppna sina hjärtan för de mycket utsatta människor som vi nu ser runt om i världen.” Han manade också svenska folket att stå tillbaka i solidaritet och det medförde en extrem belastning på den offentliga sektorn. En valrörelse stod för dörren, vi ska inte glömma att alliansen hade kommit till makten genom att anta en mer socialdemokratisk linje; de sade sig älska kollektivavtal och arbetslinjen.
4. SD:s intåg i riksdagen 2010 och framför allt deras agerande när de valde att rösta på oppositionens budget i stället för den socialdemokratiska regeringens. De utmanande gängse politiska överenskommelser och partiet blev därmed det största hotet mot den politiska makt som de etablerade partierna eftertraktade. De krävde betydligt lägre invandring.
5. Mediernas ändrade hållning: från att granska makten följde de den politiska strategin att i princip endast granska SD. Så kom det sig att Sveriges politiska fokus hamnade på ett parti. Det är värt att notera att de invandrarpolitiska program som SD presenterade 2010 och som de sedan dess hållit fast vid, numera accepterats av i princip alla politiska partier.
6. Åsiktskorridoren myntades 2013 av Henrik Ekengren Oscarsson i rapporten Väljare är inga dumbommar. Han menade att samhällsdebatten blivit för snäv och gav exempel på flera åsikter som fanns utbredda hos allmänheten, men som inte förekom i den offentliga debatten. Han efterlyste en mer respektfull hållning från opinionsbildare.
• Var sjunde svensk (14 procent) anser att det är ett bra förslag att begränsa aborträtten.
• Fyra av tio (40 procent) anser att Sverige bör ta emot färre flyktingar.
• Sex av tio (60 procent) tycker att det är ett bra förslag att stärka djurens rätt.
• Var fjärde svensk (25 procent) vill öka antalet vargar.
• Nästan var tionde svensk (10 procent) vill satsa mycket mindre på eller helt avstå från vindkraft.
Ekengren Oscarsson gav följande råd för ökad samhällsdebatt: ”För att bekämpa sina fiender i den offentliga samhällsdebatten behöver man lära känna deras argument och vara nyfiken på orsaker och sammanhang. Ett seriöst utövande av politisk påverkan kräver en grundläggande respekt, intellektuell nyfikenhet och en vilja att bryta argument mot varandra.”
Allt det här skapade tillsammans ett samhällsklimat där man blundade för problemen. Politiken mot gängkriminalitet var präglad av rädsla för att bli utpekad som rasist. Magnus Lindgren, generalsekreterare för Ett tryggare Sverige, kriminolog, polis och psykolog, menar att Sverige skiljer sig från Danmark, där olika regeringskoalitioner har avlöst varandra och där det alltid har varit väldigt viktigt att den politik som fördes var accepterad över partigränserna så att en enhetlig politisk linje kunde fullföljas. Det var nödvändigt att samverka för att hitta långsiktiga hållbara lösningar. Den svenska politiska retoriken handlar bara om hur vi ska kunna lagföra oss bort från problemen.
– Problemet är att lagarna inte tillämpas, att åklagarna är för defensiva, att domarna ligger långt ner i straffskalan. Problemet är också att vi har en dålig ledning och styrningen inom polisen. Det är en ohelig allians mellan journalister, politiker och allmänheten där den här retoriken vinner val. Ingen sticker hål på bubblan, konstaterar Magnus Lindgren.
Men kanske finns det hopp. Nu börjar även vänsterkrafter och pk-gänget vakna. I en krönika i Expressen, ”Våldet visar att jag har haft fel om allt”, gör Jens Liljestrand avbön. Han skriver: …” jag hör folk som har haft makten i åtta år lägga skulden för våldsvågen på en regering som suttit i åtta månader, en skamlöshet så grov att den vore komisk om den inte handlade om döda barn. Jag hör folk som partyknarkar beklaga sig över att den strukturella rasismen aldrig debatteras.
Och jag möter anklagelsen att det är först nu, när våldet och dödandet börjar blöda in i medelklassen, som skjutningarna tas på allvar av sådana som mig (kulturvänstern, pk-eliten eller vilken etikett man nu föredrar). Den anklagelsen är fullt rimlig.”
Kan vi vända utvecklingen? Jag hoppas det!
Lotta Gröning
Journalist och fil.dr
Kontakta journalisten:
[email protected]
