Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Ilija Batljan är socialdemokraten som blev en av Sveriges rikaste genom sitt fastighetsbolag SBB. En del av affärsidén byggde på kommunernas trängda ekonomi och att de borde sälja sina fastigheter för att få loss pengar. Kommunchefer lockades av stora köpesummor och blundade för hyran de behövde betala. I dag har bolaget som skapade en folkaktie kraschat. Frågan är om SBB bidrog till samhällsnyttan.
Det här är berättelsen om hur socialdemokratiska toppolitiker med avstamp i sin trovärdighet och med folkhemmet i ryggen tjänat pengar på högervridningen i politiken och byggt sina egna imperier. Makt, kontakter och interna nätverk har gjort dem till miljonärer.
Det är värt att notera att det i huvudsak är män det handlar om. 2016 gjorde Expressen en granskning av personerna kring Göran Persson. De före detta toppsossarna som gått i demonstrationståg och sjungit Internationalen levde ett liv långt ifrån sina tidigare väljare. Deras sammanlagda inkomster efter att de lämnade politiken uppgick då till 252 miljoner kronor. Tidningen granskade bland andra Göran Persson, Per Nuder, Björn Rosengren, Thomas Östros, Jan Nygren och Jan Emanuel. En av de framgångsrika sade i ett personligt samtal till mig för några år sedan att han var mer sosse i dag än han var tidigare. Jag kan förstå hur han tänker, så många miljoner han tjänat på det kontaktnät som partiet gav honom. Göran Persson var i fokus genom bygget av sin herrgård. Det retade många i rörelsen. Men vi kan inte ta ifrån Persson att han är en av socialdemokratins starkaste ledare.
I dag kan vi lägga till ytterligare socialdemokratiska kapitalister, välfärdsentreprenörer där privatiseringen öppnade dörrar, och numera är också klimatpolitiken en kassako. Anders Sundström är spindeln i nätet i Norrbotten för den gröna industrialiseringen och drar in mycket pengar. Han har varit Norrbottens starke man i egenskap av partidistriktets ordförande, han var också vd för Swedbank. I dag har han stora intressen i vindkraftexploateringen av länet. Han är dessutom rådgivare åt både Northvolt och H2 Green Steel. Av en tillfällighet tror han inte på små modulära kärnkraftverk. I DI har han konstaterat: ”Att bygga kärnkraftverk lite överallt tycker jag bara låter korkat”. För sina gröna projekt har Sundström stor hjälp av sin partikamrat och före detta kollega Thomas Östros som är vice ordförande i Europeiska Investeringsfonden som bidrar med kontanter.
Länge var Ilija Batljan den mest framgångsrika välfärdsentreprenören. Han har en bakgrund som före detta kommunalråd i Norrtälje, tillika tidigare medlem i partistyrelsen. Ilija Batljan startade 2016 Samhällsbyggnadsbolaget (SBB). Han blev mångmiljardär genom att privatisera hundratals förskolor, äldreboenden, polisstationer, stadshus, kulturhus och försvarsbyggnader. Hans lycka på fastighetsmarknaden drevs av att köpa upp statliga och kommunala byggnader och sedan teckna långa hyresavtal med säljarna. Kittet var givetvis den låga räntan. Genom att skriva upp fastigheterna i värde gjorde företaget 29 miljarder i vinst. SBB blev folkaktien som ökade med 600 procent på börsen och Batljan garanterade sina aktieägare utdelning. Småspararna samlades i företaget.
En del av affärsidén byggde på kommunernas trängda ekonomi och att staten vältrar över många uppgifter och stora kostnader på kommunerna som dessa inte alltid har full täckning för. Små kommuners höga kommunalskatter är ett bevis på detta. Det är inte konstigt att kommunchefer lockades av stora köpesummor. Utförsäljningar av kommunala fastigheter motiveras ofta med att man får in pengar och att det frigör resurser. Kanske slipper kommunalskatten höjas om de kan göra en bra fastighetsaffär. Kommunerna är med andra ord tacksamma affärspartners. Men kommunen blir också intressant ur ett expansivt perspektiv. Så var det i Skellefteå. Kommunen är ett oerhört lyckat projekt för Batljan där han samarbetade med det socialdemokratiska kommunalrådet Lorentz Burman. Skellefteå kommun sålde polishuset, tingshuset och 2018 det nybyggda kulturhuset Sara. SBB betalde en miljard för kulturhuset och kommunen fick ett hyreskontrakt på 50 år och betalar ungefär 45 miljoner per år i hyra. Det innebär att när kommunen har uppfyllt sina åtaganden enligt kontraktet så har skattebetalarna erlagt 2,2 miljarder i hyra. Burman var jättenöjd och berättar för DN:s Björn af Kleen i en artikel om Batljan som publicerades i augusti 2022 om affären och att S-föreningen hade testat att sova en natt på hotellet som finns i kulturhuset. Därtill lovade också SBB kommunen att bygga 800 kommunala bostäder.
Lorentz Burman såg tillväxten komma till kommunen och säger sig även i dag vara nöjd med affären. Men om det skulle uppkomma en situation där kommunen fick köpa tillbaka kulturhuset säger han sig vara intresserad.
I Borlänge köpte SBB stadshuset av förra S-märkta kommunalrådet 2016. Nu är hans efterträdare Erik Nises mycket upprörd över hur SBB nyttjat kommunerna. Han vill absolut inte att stadshuset ska säljas på börsen. Han vill köpa tillbaka stadshuset.
Men snabba pengar för att utveckla äldreomsorg och skola blev inte riktigt som det var tänkt. Gjorde köpesummorna ens någon samhällsnytta? I dag har Samhällsbyggnadsbolaget kraschat. Det hjälper inte att kommuner, staten och privata bolag som Akademedia och Attendo är hyresgäster. De stigande räntorna försatte företaget i kris. Fastighetsbolagets aktie rasade efter att bolaget fått sänkt kreditbetyg. Det innebär i sin tur att räntorna ökar och enligt TT medför det även en risk för indragen bankkredit för bolaget. Skuldbördan är med andra ord tung. Ilija Batljan har avgått som vd, hans eget bolag Ilija Batljan Invest AB gör stora förluster och han har tvingats att stoppa räntebetalningar.
Frågan är om den socialdemokratiska trovärdigheten sitter i pengarna eller i politiken.
Kanske är det något av arbetarrörelsens dilemma att många av dem som börjat med två tomma händer och arbetat sig upp blir berusade av makten och antar vissa pampfasoner. Vi såg det hos Per-Albin Hansson som gladeligen tog emot gåvor som fritidshus, spelade bridge med direktörer och hade två fruar. Vi ser det i Göran Perssons 50-miljonershus, i Björn Rosengrens lyxvilla och fina bilar. I Ilija Batljan korthus SBB. Men också i politiken, i de gräddfiler som socialdemokratiska politiker och fackliga förtroendevalda skapat åt ledarskiktet. Höga löner och rejäla pensioner, ständigt nya uppdrag och utmärkelser.
Det är ingen tillfällighet att det är "män" från Göran Perssons regeringar som gått till näringslivet, Persson hade förmågan att hitta kompetenta medarbetare. Näringslivet vill givetvis ha kompetens, men också kontakter till den socialdemokratiska maktstrukturen. Men socialdemokrater som gör karriär i näringslivet är ingenting som rörelsen är stolt över. Det blir långt till undersköterskor och verkstadsgolvet. Frågan är om det är människan, politiken eller socialdemokratin som har förändrats?
Det är lätt att i familjeföretaget Arbetarrörelsen AB bli för stor för sin kostym. Det beror inte på att ledarna vill ont, utan förklaringen är strukturell. Ledare som tar ett större ansvar belönas, ledningen organiserar sig för att kunna stärka sina intressen, de anställer ett funktionärsskikt som ofta tillsammans med ledningen blir ett fåtalsvälde. Det kallas i forskningen för oligarkins järnlag. Frågan är om den socialdemokratiska trovärdigheten sitter i pengarna eller i politiken. Olof Palme hade aldrig kunnat bo i en herrgård. Han kom från överklassen och fick varje dag övertyga de socialdemokratiska stödtrupperna om att han var en riktig sosse. Det behövde inte Göran Persson, han var född in i rörelsen, gjorde karriär och blev rik.
Lotta Gröning
Journalist och fil.dr
Kontakta journalisten:
[email protected]
