Spelarna var inte bättre förr.
Men de hade roligare och var sportsligare. Det menar Börje Leback och Conny Granqvist – på 1960- och -70-talet två viktiga kuggar i AIK respektive Djurgården.

Det har gått 50 år sedan de för sista gången ställdes mot varandra i ett derby.

Sedan dess har de inte träffats. Förrän nu då Epoch Times sammanför dem i ett digitalt möte inför söndagens derby.

Det som oroar mig mest är filmningarna.

Conny Granqvist 

Det blir många skratt under det drygt timmeslånga samtalet där de minns tillbaka men också ger sin syn på utvecklingen i sporten.

– Det som oroar mig mest är filmningarna. Spelarna vrider sig efter närkamper där de inte mycket mer än haft kroppskontakt. Förr eller senare kommer publiken att tröttna på det där, säger Granqvist.

Leback nickar instämmande.

Han fick båda benpiporna i vänster underben söndertrasade efter en tackling från Örgrytes Stefan Allbäck, försökte ställa sig upp men föll ihop och blev utburen på bår.

Jag bad läkaren fara någonstans.

Börje Leback

– Det fanns ingen matchläkare men Lennart Johansson letade reda på en läkare som efter att ha tittat på mitt ben vände sig till Lennart och sa: ”ge honom en Toy”. Ett tuggummi – hur tänkte läkaren? Jag bad honom fara någonstans.

Leback blev kvar på sjukhuset i en månad.

– Jag låg med benet högt i en ställning och med en tolvkilostyngd så att benet skulle växa rakt. På nätterna slapp jag ställningen men då såg benet ut som en bandyklubba, haha.

Sedan han nämnt Lennart Johanssons namn talar båda med värme i rösten om den legendariske fotbollsledaren.

– Överhuvudtaget var ledarna då närmare sporten. De kunde fotboll. Nu är det ofta företagspersoner som sitter i ledande positioner och klubbkänslan är inte lika stark, säger Leback och fortsätter:

– Det köps och säljs spelare hit och dit. Spelarna kysser ett klubbmärke ena säsongen för att nästa kyssa ett annat. Det hinner aldrig byggas en gemenskap. Vi hade en stomme på sju, åtta spelare som var kvar, vi umgicks även på fritiden och hade kul ihop. Min känsla är att vi hade roligare än vad dagens spelare har.

– Det tror jag också. Men tycker samtidigt att Djurgården lyckats behålla den där speciella DIF-andan. Det är mycket tack vare sportchefen Bosse Andersson. Det är en klok och ödmjuk kille, säger Granqvist.

Han och Börje Leback var inte de mest namnkunniga spelarna i sina lag där huvudrollerna oftast togs ofta av andra. Däremot personifierar de båda vänsterfotade mittfältsstrategerna lagspelarna, de som genom att alltid underordna sig kollektivet bäddade för andra.

Men ibland blev de hyllade hjältar. Som Leback då han i sitt första derby mot Djurgården avgjorde på straff med åtta minuter kvar.

Han hade flera anledningar att jubla.

– Då brorsan och jag spelade i Älvsjö tog Djurgården kontakt med Yngve. De ville ha honom men inte mig. Djurgården hade redan ett starkt mittfält med Conny och andra. Så när AIK ville ha både Yngve och mig fick det bli så. Så det är klart att det kändes lite speciellt för mig att sätta straffen.

Med en språngnick till 3–0 punkterade Granqvist ett derby 1968.

– Det var nog enda nickmålet jag gjorde i karriären. Men jag hade ett hårt och bra vänsterskott. Problemet var att målvakterna lärde sig att läsa det. När jag sköt snedträffar med högern var det svårare för dem, säger han och skrattar.

Redan under sin första säsong blev Granqvist som 19-åring svensk mästare. I laget 1966 ingick också profilen Gösta ”Knivsta” Sandberg som slutade efter sitt fjärde SM-guld.

– En gång ställde sig ”Rimbo” Lundblad vid en hörna framför vår målvakt Ronney Pettersson som hade en enorm förmåga att kunna skära av vinklar och dominera i straffområdet. Normalt lugne Knivsta blev förbannad och gick fram och satte sina ståldobbar i Rimbos fötter.

– Vid ett tillfälle sa någon åt mig att gå in och störa Ronney på en hörna. Jag undrade om killen var dum i huvudet. Jag skulle ju blivit manglad, säger Leback.

Det är just den typen av händelser de minns bättre än resultat och årtal.

– När vi stod i spelarkorridoren inför ett derby tappade Sven Lindman en tand. Svenne var ju alltid mån om sitt utseende och kunde inte tänka sig att visa upp sig med en glugg. Så när vi andra sprang in gick Svenne till omklädningsrummet. Där sattes tanden fast med Karlssons klister, säger Granqvist och skrattar.

På frågan vem i de båda tvillingklubbarna som alltid spelade på gränsen och ibland över den svarar båda Djurgårdens Claes Cronqvist.

– Han blev som förvandlad på plan. Inte bara på matcher utan också på träningar. Hans jävlar anamma och osjysta spel på träningarna gjorde att de var värre än matcherna. Just hans inställning bidrog starkt till att vi var så bra.

– På en träningsmatch i Italien kroknade jag efter att Cronqvist kört en armbåge i magen på mig. ”Vi är väl inte ovänner”, sa han då jag rest mig, berättar Leback.

Han säger ändå att det var ärligare tag förut.

– Vi gav och tog men det var inget tjafs mellan spelarna eller med domarna.

Granqvist håller med och båda är ense om att lagens respektive matcher mot Malmö FF utgjorde undantag eftersom det då var mycket gnäll.

Ingen av dem påstår att det var bättre förr men de är förvånade över sättet som spelet utvecklats på.

– När lag har bollen en bra bit in på motståndarnas halva rullar man runt ett antal gånger, passar sedan bakåt och plötsligt har egna målvakten bollen. Så skapas inga målchanser, säger Leback.

– Det är som om det viktigaste i dag är att hålla bollen inom egna laget. Man prioriterar det framför att komma till fler avslut, säger Granqvist.

Han och hans lagkamrater fick 500 kronor för seger medan AIK-spelarna hade fast lön.

– Jag hade 625 spänn i månaden. Sedan fick vi ju också ersättning för förlorad arbetsinkomst. Jag stack till jobbet vid sju för att kunna gå så tidigt att jag hann till träningen.

Båda menar att den ekonomiska utvecklingen gått för långt.

– Kolla bara på Premier League med spelare som tjänar flera miljoner kronor i veckan. Det är ett hån mot supportrarna och mot alla runt omkring, säger Leback och Granqvist fyller i:

– Det måste finnas en smärtgräns som snart är nådd.

De följer sina lag och går på så många matcher som möjligt. Däremot kommer ingen av dem att på söndag bänka sig på Tele2.

– Nej, derbyn får vara för min del. Det är för mycket stök och bråk. På vår tid kunde lagens supportrar sitta nära varandra. Visst kastades det en del gliringar men mer var det inte, säger Leback.

– Jag törs helt enkelt inte gå. På derbyn händer det ofta så mycket skit runt själva fotbollen att det tar bort glädjen, säger Granqvist.

Så utan att någon av dem tar orden i sin mun var det kanske i själva verket bättre förr.

Med bucklan vid fötterna sitter 19-årige Conny Granqvist som i sin debutsäsong i Djurgården hjälpte klubben till ett åttonde SM-guld. Foto: Svenskt Fotoreportage TT

Derbyspöket borde oroa DIF

Det avgörs varje år ett antal laddade derbyn i svensk idrott. Men inget av de övriga kan mäta sig med Djurgården–AIK.

Åtta år efter klubbarnas grundande ställdes de 1899 mot varandra för första gången.

På söndag är det dags igen. AIK har gått segrande från 13 av deras 20 allsvenska möten sedan klubbarna för tio år sedan flyttade till sina nya hemmaarenor Friends och Tele2.

Att Djurgården under den perioden har bara en (1) seger ger fog för att tala om derbyspöke.

Ett sådant led inte Börje Leback eller Conny Granqvist av.

Båda har plusstatistik i derbyn (se faktarutan). Noterbart är att Granqvists Djurgården 1966–1970 gick segrande från sex av tio derbyn varav AIK vann bara två.

När Leback debuterade 1971 svängde derbyna över i AIK:s favör.