Svensk klubbfotboll håller hög internationell klass – på läktarna.
Med färgrika tifos skapas en fantastisk inramning vilken i vissa fall blir lika minnesvärd som händelserna på planen.
Söndagens derby på Tele2 mellan Djurgården och AIK har föregåtts av flera månaders planering och arbete i Sofialäktaren Tifo.
Så heter Djurgårdens supporterklubb som på arenans södra kortsida – Sofialäktaren – tänker visa upp vad som blir omgångens bästa tifo.
Det finns nämligen en tabell som röstas fram av supporters. Förhandssnacket inför en säsong handlar där lika mycket om vilken klubb som kommer att skapa det snyggaste tifot som om vilket lag som tar SM-guld eller vem som blir skyttekung.
Stockholmsklubbarna Djurgården, AIK och Hammarby är alltid med i toppstriden där Göteborg och Malmö är svåraste konkurrenter.
Läktarkulturen i svensk fotboll har följt med i den internationella utvecklingen.
Torbjörn Andersson, universitetslektor med idrottsvetenskaplig inriktning på Malmö universitet, har i boken Fotbollens kuriosakabinett kartlagt svensk fotbolls kulturarv.
Andersson säger att Landskronas supporters 1959 var först i Sverige med att bära sin klubbs färger när de gick på match och att Hammarbys supporters 1970 var först med att anamma läktarsångerna från England.
Han menar att inramningen på matcherna har mycket stor betydelse.
– Det är en enorm publiktillströmning om man ser till vilken produkt som erbjuds. Det är i dag inte bara det sportsliga som lockar, utan uppgången måste förklaras till stor del av den läktarkultur som har uppstått och som ger en ny dimension att besöka en allsvensk match. Framför allt gäller det storstäderna, säger Andersson i en Expressen-intervju.
Trots att supportrarna i flera avseenden bidrar på ett mycket positivt sätt är de förtegna om sitt arbete. Anledningen är förmodligen främst att många supporterklubbar använder pyroteknik vilket i lag är förbjudet och kan ge upp till sex månaders fängelse.
En person dömdes till fyra månaders fängelse efter att ha kastat en bengal som skadade tre andra åskådare.
Sådana händelser och användandet av pyroteknik över huvud taget gör att supportrarna inte får det erkännande de är värda om vi ser till vad de bidrar med genom sina tifon.
Tifokulturen startade i Italien på 1960-talet där supportrarna – tifosi – kom på idén att sätta färg på läktarna. Det började med flaggor och banderoller och har med tiden utvecklats på ett mycket fantasifullt sätt.
Bland det mest imponerande är utan tvekan OH-flaggorna (Overhead-flaggor) som täcker en hel läktare och som tar flera dagar att framställa. Det går åt hundratals kvadratmeter tyg och hundratals sprayburkar.
Men OH-flaggorna är också ett bekymmer i Sverige eftersom supporters som använder pyroteknik gömmer sig bakom de stora flaggorna. Vid ett flertal matcher har polisen därför förbjudit användandet av OH-flaggor.
Söndagens inramning på Tele2 har alla förutsättningar att bli av det mäktigare slaget.
Men smakar det så kostar det. Ett ”normalt” tifo kostar 20 000–40 000 kronor medan flera av de större vi sett på bland annat stockholmsderbyn hamnat på en bra bit över 100 000 kronor. Pengarna kommer från supportrarna själva och genom insamlingar på bland annat sociala medier.
En inte vågad gissning är att fler klubbmedlemmar skulle vara villiga att skänka pengar om de visste att pengarna gick uteslutande till fantastiska tifon och inte till något som är förbjudet.
