Kriget i Ukraina dominerar förståeligt nyhetsflödet. Efter att förvåningen släppt hos omvärlden så har många länder ställt sig på Ukrainas sida mot det invaderande Ryssland, utan att faktiskt gå in med trupp. Krigets dimma ligger dock fortfarande tät, och vad som egentligen händer är högst ovisst. Än mer vart det hela ska leda.
Vi har redan sett sanktioner av aldrig tidigare skådad bredd och omfattning mot Ryssland. Hela det globala etablissemanget har skyndat sig att hoppa på tåget, inklusive teknikjättar som Google och Spotify. Med tanke på att ett OS nyss avslutades i världens största diktatur, som ägnar sig åt etnisk rensning och dödar sin egen befolkning för att sälja deras organ, kan man bli en smula förvånad över intensiteten i reaktionen: Ryssland har kastats ut ur allt från swift till kattutställningar, nu kläs allt i Ukrainas färger, Kiev stavas Kyiv, och en före detta försvarsminister talar öppet om att man i princip borde utvisa alla ryssar ur Sverige av säkerhetsskäl.
Det är givetvis så att Rysslands agerande för de flesta av oss framstår som oförsvarligt. Orsakerna man anger för sitt brutala erövringskrig tas knappast på allvar av någon annan än den mest patriotiska hemmaopinionen. Själva fräckheten i den nakna utmaningen mot världsordningen, liksom hoten om kärnvapenkrig och "konsekvenser" för Sverige och Finland om vi går med i Nato är värd den djupaste eftertanke, både på kortare och längre sikt. Men vi bör ändå lyfta blicken och fundera över vad som händer med oss just nu, rent psykologiskt.
