I den sobert namngivna rapporten "Ungdomsrån" med undertiteln "En kartläggning av nuläge och utveckling" konstaterar BRÅ vad alla som bor i någon av våra större städer troligen redan visste, nämligen att ungdomsrånen ökar. Det är en dyster bild som lyser fram mellan raderna, av förnedringsinslag och ungdomar som upplever oro, och även många som inte vill medverka i förundersökningar.

Att två tredjedelar av förövarna har vad man kallar utländsk bakgrund, och att tre fjärdedelar av offren har svensk bakgrund förvånar troligen inte heller många, såvida man inte ägnat sig åt väldigt hårt ideologiskt drivet strutsbeteende. De här mönstren har varit kända länge bland både utsatta, poliser, ungdomar i allmänhet och alla som intresserat sig för frågan förutsättningslöst.

Man kan glädjas åt att något slags kollektiv mental och medial spärr tycks ha passerats i det här ämnet, men frågan är om det egentligen är så mycket att glädjas åt. Själva mönstret i svensk kriminal- och migrationspolitik, där det mediala och politiska etablissemanget bara inför galgen motvilligt erkänner det som allmänheten känt till i åratal – och som Sverigedemokraterna vanligtvis drivit minst lika länge – lär inte förändras. För att inse det behöver man bara observera tongångarna i den här specifika frågan i de stora medierna.