Innan pandemin och det försämrade säkerhetsläget i Europa såg det ut som att ett maktskifte i Sverige nästan var oundvikligt. I dag, trots att det parlamentariska läget är jämnt och åtminstone två småpartiers framtid är högst oviss, så känns det nästan helt bäddat för fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Vad säger det här om psykologin hos den lilla rörliga väljarklick som fäller avgörandet i den svenska parlamentariska demokratin? 

Ja, för det första verkar socialdemokraterna ha lyckats cementera sig som det trygga alternativet, kontinuitetsalternativet. Högersidan ses nu kanske snarare som ett experiment man kan unna sig när inga större yttre stormar hotar. Det är därmed både paradoxalt och logiskt att Sverigedemokraterna nu blivit en så tydlig del av det blocket.

Den enda verkliga tredje kraften i svensk politik tycks med facit i hand ha nått zenit strax efter förra valet, då man låg och slogs om att vara största parti. Idag är man stabilt tredje störst, och tycks vara i färd med att bygga upp ett långsiktigt förhållande till M och KD för att bli en salongsfähig och regeringsduglig del av ett högerblock som just nu doftar evig opposition. Man verkar ha gett upp tanken på att rida fram på en populistisk våg till eget maktinnehav.