"Det är ju självklart”, skrev George Orwell 1945, ”att brittiska vänsterintellektuella inte ville att tyskarna eller japanerna skulle vinna kriget, men många av dem kunde ändå inte låta bli att få en kick när deras eget land förödmjukades.”

Orwells essä Notes on Nationalism kom ut just till krigsslutet. Han hade noterat ett slags märklig, politisk resignation i sin omgivning, i synnerhet bland författare och journalister han betecknade som ”on the left”. De hade skolats in i övertygelsen att aldrig finna något gott i brittisk nationalism och att känna skadeglädje inför sitt land, även om det skulle spela självaste Hitler i händerna. Det viktiga var inte att undvika fascismen, utan att inför de personer man ville göra intryck på visa att man tyckte illa om brittisk nationalism. Att den brittiska nationalismen sedan inte ens nådde upp till knäna till Hitlers nationalism var mindre viktigt. Det här politisk-psykologiska beteendemönstret kallar Orwell ”anglofobi” – ”en nedlåtande och milt fientlig attityd” till den egna nationen som ”var mer eller mindre självskriven” inom landets intelligentia.