Får du ibland en känsla av att vissa opinionsbildare, som politiker eller ledarskribenter, helt enkelt är dumma? De säger saker som verkar vara osanna eller irrelevanta. De bryr sig till synes inte om att deras argument inte håller. Då är det förmodligen dags att dra öronen åt sig och fundera på vad det egentligen är de håller på med.
Scott Adams, skaparen av den tecknade serien Dilbert, har länge studerat, och skrivit flera böcker om, det som på engelska kallas ”persuasion”. Det närmaste svenska ordet är väl ”övertalning”, och i den här bemärkelsen handlar det helt enkelt om att få någon att tycka som du vill att de ska tycka, eller göra som du vill att de ska göra.
Det är inte manipulation i meningen ren lögn för att få någon att agera mot sina egna intressen. Det är mer en fråga om att vinna över någon som kanske inte riktigt litar på dig. Övertalning handlar inte i första hand om att ha bäst argument eller vara rationell, enligt Adams, utan det handlar i själva verket mest om känslor. Tricken för att övertyga/övertala som han pratar om är därför baserade på känslomässiga principer, och är inte några gentlemannamässiga retoriska manövrer. Vi är helt enkelt inte så rationella som vi tror, menar Adams, utan vi styrs till största delen av känslor.
Adams favoritexempel är USA:s president Donald Trump, som han menar är en mästare i övertalningens konst. Det är många som reagerar på att Trump säger eller twittrar saker som förefaller konstiga, plumpa, motsägelsefulla, olämpliga eller uppenbart felaktiga, och en bild har målats upp av att han är korkad eller rent av mentalsjuk. Men vad det handlar om, enligt Adams, är att Trump i sin offentliga kommunikation ofta jobbar med övertalning. Fakta är i sig inte viktigt för själva övertalningen, menar han, och att reta upp folk genom att säga felaktiga eller provocerande saker kan i själva verket gynna ens övertalning.
För den som vill fördjupa sig i Adams observationer av Trump och övertalning (och mycket annat) finns det på hans blogg, men i den här artikeln tänkte jag prata om saker som ligger oss svenskar närmre.
Svensk övertalningsmästare
Om det finns någon i svensk offentlighet som ägnar sig lika målmedvetet åt övertalning som Trump så är det enligt mina observationer tveklöst Aftonbladets ledarskribent och politiske chefredaktör redaktör Anders Lindberg.
Det finns få svenska skribenter som får så mycket kritik för att hårdvinkla, ljuga, smutskasta, dra orimliga slutsatser och liknande. Han häcklas skoningslöst på sociala medier, och nästan allt han twittrar möts av en flod av negativa kommentarer och förvånansvärt lite stöd. Det finns ett antal memes som bara består av skärmdumpar av saker Lindberg skrivit som uppenbart stämmer illa med verkligheten, har åldrats extremt dåligt, eller går stick i stäv med något han skriver en vecka eller ett år senare. Det verkar dock varken besvära Lindberg eller hans arbetsgivare.
På samma sätt som somliga begår misstaget att tro att Trump har en skruv lös, så begår andra samma misstag när det gäller Lindberg. Lika lite som Trump skulle vara USA:s president om han var korkad, så skulle Lindberg vara politisk chefredaktör på Aftonbladet om han var det.
Granskar man vad Lindberg håller på med ur ett övertalningsperspektiv så framstår han tvärtom som synnerligen förslagen. Den här är så klart min egen spekulation, men efter att ha följt Lindberg en längre tid misstänker jag att hans verksamhet primärt handlar om att skapa och förstärka ett fåtal känslomässiga reaktioner hos svenska folket, i övertalningssyfte. Han är alltså inte en ”debattör” i egentlig mening, även om det är det han på ytan tycks ägna sig åt.
Lindberg har de senaste åren ägnat spaltkilometer och twittermil åt att förknippa Sverigedemokraterna med nazism, så till den grad att det blivit ett skämt på internet. Många har bilden av att han går omkring och på allvar lever i skräck för att SD, om de får makten, plötsligt kommer att ropa ”HAHA!” och hoppa ut ur garderoben i full SS-mundering. Men det tror jag inte alls att han tror.
Vad det handlar om är att bygga upp en associationskedja. Första steget har varit att tapetsera offentligheten med så många referenser till SD och nazism att ingen någonsin ska kunna tänka på SD utan att samtidigt tänka ”nazism”, oavsett vad man egentligen tycker i frågan. Det handlar alltså inte om rationella argument, utan om en mental och känslomässig sammankoppling av två fenomen. Ett av Scott Adams övertalningstips lyder, i fritt översatt form:
När du sammankopplar två idéer eller bilder, så kommer människors känslomässiga reaktion till dem att börja smälta samman över tid.
Så Lindberg har effektivt kopplat samman dagens SD med Nazityskland och Hitler. Eller – om man är av den åsikten att det redan fanns en befogad koppling – så har han åtminstone jobbat väldigt hårt för att förstärka den. Hitler och Nazityskland är för många själva sinnebilden av ondska, närmast en arketyp, så det är alltså i stort sett den mest negativa koppling man kan göra. Lindberg har bankat in den här kopplingen i text efter text. Ett annat av Adams övertalningstips lyder:
Repetition är övertalande. Dessutom: Repetition är övertalande. Nämnde jag att repetition är övertalande?
Lindbergs emellanåt rätt magstarka påståenden och påhopp, som nästa vecka kan följas av attacker på andra personer för att de skulle ha en oanständig ton, är inte heller någon tillfällighet. Lindbergs till synes obekymrade stenkastande i glashus och retoriska övertramp gör att han fastnar i huvudet på många. Det märks mycket tydligt på sociala medier, där hans namn är ett rött skynke i ganska breda kretsar. Han bor verkligen hyresfritt i folks huvuden, som det heter. Scott Adams tipsar:
De saker som du tänker på mest kommer att irrationellt växa i betydelse i ditt huvud.
Och:
Ett medvetet ”fel” i detaljerna i ditt budskap kommer att dra till sig kritik. Uppmärksamheten kommer att få ditt budskap att växa i betydelse – åtminstone i folks huvuden – helt enkelt för att alla pratar om det.
Och att folk pratar om Lindbergs artiklar är ingen överdrift. Till största delen negativt, och ofta med fokus på specifika detaljer som man tycker är orimliga eller felaktiga, men det pratas verkligen, vilket alltså ur ett övertalningsperspektiv skulle vara själva poängen. Hans mentala hyresvärdar gör en stor del av spridnings- och övertalningsjobbet åt honom.
Vad är syftet?
Vad vill då Lindberg med detta? Jo, jag skulle spekulera att han vill skapa en vallgrav av skam runt SD, så att de som möjligen börjar snegla åt deras budskap ska känna maximal olust inför att närma sig dem, samtidigt som andra ska bli maximalt upprörda och på olika sätt bestraffa dem som gör det. Det handlar alltså om att övertyga den egna sidan, eller de tvekande, inte de som redan är SD-sympatisörer.
Så Lindberg har jobbat hårt för att etablera den känslomässiga associationen ”SD-Hitler”. Men hans jobb är större än så. Rent politiskt skulle jag påstå att Lindbergs fiender även inkluderar hela den del av den svenska högern som inte låter sig kontrolleras av Socialdemokraterna. Utifrån detta har hans övertalningsstrategis nästa steg varit att förknippa främst Moderaterna och Kristdemokraterna med SD.
Följaktligen har han ägnat mycket tid sedan det började gå bra för KD åt att associera KD med SD, vilket ger figuren ”KD-SD-Hitler”. Han hakar helt enkelt bara på en vagn till på tåget. Över tid kommer det, ur ett övertalningsperspektiv, att känslomässigt smälta samman KD med Hitler. Koncept som ”brunhöger” hjälper så klart också till. Man kan även, ironiskt nog, lägga ”Trump” till arsenalen, eftersom Lindberg ofta och slentrianmässigt använt hans namn som ett odefinierat skällsord på nästan samma nivå som Hitler. Den negativa laddningen av Trumps namn har han förstås fått gratis av långvarig, helt urspårad rapportering från både svenska och utländska medier, så varför tacka nej till det?
I en debatt med KD:s Johan Ingerö på SVT nyligen stod Lindberg sålunda och inte bara gjorde allt för att förstärka kopplingen "KD-SD", utan svängde sig även med det oklara epitetet "Trumpretorik" mot KD. Många på högersidan skrattade gott åt att Ingerö tycktes totalt pulverisera Lindberg i debatten, men egentligen hade Lindberg bara kunnat gå in med en skylt med texten ”KD-SD-Trump-Hitler” och gått ut igen utan att säga ett ord. Det var den associationskedjan han var där för att inpränta.
Fler kan knepen
Nu är inte Lindberg den ende skribent som ägnar sig åt övertalning av det här slaget. DN:s chefredaktör Peter Wolodarski levererade ett mästerstycke i genren häromdagen när han i en synnerligen vältajmad artikel (precis efter terrordådet på Nya Zeeland) återbesökte en för DN ganska besvärande debatt.
Ta en titt på den själva och fundera utifrån ett övertalningsperspektiv över varför en så intelligent person som Wolodarski låtsas som om någon sansad persons huvudsakliga kritik mot Greta Thunbergs aktivism, eller mot DN:s intensiva rapportering av förintelseöverlevaren Hédi Frieds åsikter om svensk samtidspolitik, skulle handla om deras respektive ålder.
Jag skulle inte bli förvånad om den här sortens känslomässiga övertalning kommer att bli vanligare, ju mer polariserat det politiska klimatet blir, och ju fler som inser att det faktiskt fungerar. Och bara för att du läst om det här, och kanske blir lite mer vaksam, innebär det inte att du är immun. För som Scott Adams skriver i ett annat av sina tips:
Övertalning är effektivt även när den som övertalas genomskådar tekniken. Alla vet att butiker sätter priset 9:99 för att 10 låter för mycket. Det fungerar ändå.
***
Åsikter som uttrycks i artikeln är skribentens egna.
