Många har i dag en positiv bild av socialismen. Minnena från 1900-talets sociala experiment har tynat bort från människors medvetande; samma idéer uppträder då i ny skepnad, och samma spöke som Karl Marx beskrev 1848, tycks ånyo hemsöka Europa.

Vänstersinnade utmålar ideligen socialismen som en barmhärtig frihetsideologi. Detta är i synnerhet fallet när det kommer till socialdemokratin, som under 1900-talet skulle lägga grunden för den så kallade nordiska modellen. Staten kom att betraktas som en frälsare, vilken i kraft av sin välfärds- och utjämningspolitik skulle rädda mänskligheten genom att bygga ett nät av trygghet kring medborgaren och tillförsäkra alla livets nödvändigheter – från vaggan till graven. Såväl folkbildning och sjukvård som pension och socialförsäkringar ingick i det sociala kontrakt som sedermera kallades Folkhemmet.

Socialismen spirade ur upplysningens rationalism. Det var en idé som bottnade i tanken på att höja människan över det gudomliga, vilket i allt högre grad skiftade hennes fokus från det översinnliga, till det materiella och jordiska. Med hjälp av förnuftet skulle mänskligheten kasta om naturens ordning och skapa det utopiska samhället.