När jag för första gången för snart 30 år sedan själv stötte på metoden för hur läkare och övrig sjukvårdspersonal försvinner; de som drabbas av politikers, tjänstemäns eller chefers ovilja, var jag ganska oförberedd. Några skrönor hade jag ändå tagit till mig från landet långt i norr.

Till exempel den om öronläkaren Gregor Pobor i Boden. Bördig från Ungern hade Pobor motvilligt under 80-talet tackat ja till en chefstjänst på länssjukhusets öron-näsa-halsklinik, mest för att det inte fanns någon annan att tillgå och för att det fortfarande var självklart att klinikchefen var utbildad läkare. Det kliniska arbetet sköttes till 90 procent av inhyrda läkare från västkusten.

Vad som vid decennieskiftet 1980-90 sedan hände, och varför, är delvis höljt i dimma.