Del 15 (Läs del 1 här)
Feminismen finns nu i alla delar av de västerländska samhällena, och dess idéer anammas av en stor del av befolkningen. Den moderna radikalfeminismen har sina rötter i socialism och kommunism, och delar samma metoder och samma mål som kommunismen, i att den vill utplåna den traditionella familjen.
En viktig punkt som hävdas inom samtida feminism är att förutom könsorganen så är praktiskt taget alla andra fysiologiska och psykologiska skillnader mellan män och kvinnor, inklusive avvikelser i beteende och personlighet, resultatet av sociala och kulturella konstruktioner. Enligt den här logiken borde män och kvinnor vara fullständigt lika inom alla aspekter av livet och samhället. Alla manifestationer av ”ojämlikhet” mellan män och kvinnor ses därmed som ett resultat av en kultur och ett samhälle som är förtryckande och sexistiskt.
Till exempel är det betydligt fler män än kvinnor som arbetar i ledningen för stora företag, på hög nivå på elituniversitet, och som högt uppsatta statliga befattningshavare. Många feminister anser att det här huvudsakligen beror på sexism, trots att en rimlig jämförelse mellan könen bara kan göras när man tar med faktorer som förmåga, arbetstimmar, livsmål och liknande. För att lyckas på höga positioner krävs ofta intensivt övertidsarbete över lång tid – att man offrar helger och kvällar, plötsligt måste hålla akuta möten, resa mycket och så vidare.
Att föda barn tenderar att skapa ett avbrott i en kvinnas karriär, och kvinnor tenderar att vilja avsätta tid till familjen och barnen hellre än att helt gå upp i sitt arbete. Dessutom kräver det ofta en kraftfull, dominant personlighet för att lyckas på de här höga positionerna, vilket män enligt undersökningar oftare har än kvinnor, på gruppnivå. Det här är de huvudsakliga skälen till varför kvinnor är så sällsynta på de absoluta toppositionerna. Men feminister menar att kvinnors tendenser att vara mer mjuka och familj- och barnorienterade är drag som ett sexistiskt samhälle tvingat på dem. Enligt feminismen bör dessa skillnader korrigeras, genom tjänster som offentlig barnomsorg och andra sorters välfärd.
Feminismens korståg mot patriarkatet har också nått in i utbildningssystemet.
2005 talade Lawrence Summers, Harvarduniversitetets president, vid en akademisk konferens för att diskutera varför det är färre kvinnor än män som undervisar i matematik och naturvetenskap vid toppuniversiteten. Förutom att man måste arbeta ungefär 80 timmar i veckan, med oförutsägbara scheman så menade Summers att män och kvinnor helt enkelt kan skilja sig åt vad gäller kompetens inom matematik och naturvetenskap på hög nivå. Trots att han stödde sina argument på flera studier blev Summers föremål för protester från den feministiska organisationen NOW. Gruppen anklagade honom för sexism, och krävde att han skulle avsättas. Summers kritiserades i många medier och tvingades be om ursäkt offentligt för sina uttalanden. Han satte därefter av 50 miljoner dollar för att öka mångfalden inom Harvards lärarkår.
1980 publicerade tidskriften Science en studie som kom fram till att manliga och kvinnliga mellanstadieelever uppvisade stora skillnader vad gällde förmågan till matematiskt resonerande; pojkarna var bättre än flickorna. En efterföljande studie som jämförde testresultaten för kvinnliga och manliga elever på SAT (intagningsproven till högskolan i USA) visade att de manliga eleverna hade fyra gånger större sannolikhet att få mer än 600 poäng jämfört med de kvinnliga (800 är högsta poäng). Gapet blev ännu större om man studerade vilka som fick över 700 – då var det 13 gånger fler manliga elever än kvinnliga.
Samma forskningslag gjorde en annan studie år 2000, där man fann att både manliga och kvinnliga deltagare i SAT-proven, som visat sig vara matematiska genier i sina resultat, hade tenderat att gå vidare till avancerade examina inom naturvetenskap och matematik, och var nöjda med vad de åstadkommit.
En del artiklar som skrevs om händelsen menade att sättet som Summers behandlades efter konferensen 2005 hade likheter med omskolningspolitiken som kommunistregimer använder för att förtrycka dissidenter. Man hade inte avgjort vad det var som orsakade skillnaderna, men ändå försökte man tvinga fram lika utfall genom att uppmuntra till ”mångfald” – det vill säga, se till att ett stort antal kvinnliga lärare rekryterades till matematik och naturvetenskap.
Det är lätt att se kopplingen mellan feminism och socialism. Den franske diplomaten och statsvetaren Alexis de Tocqueville, som levde på 1800-talet, sade: ”Demokrati och socialism har ingenting gemensamt förutom ett ord: jämlikhet. Men notera skillnaden: medan demokrati söker jämlikhet genom frihet, så söker socialismen jämlikhet genom begränsningar och slaveri.”
Det kanske inte är omedelbart uppenbart vad som ligger bakom psykologiska och intellektuella skillnader mellan män och kvinnor, men att förneka fysiska och reproduktiva skillnader går helt enkelt emot fakta. Enligt den traditionella synen i både öst och väst är män beskyddare. Det är normalt att brandsoldater exempelvis till allra största delen är män. Men feminister som tror på absolut jämlikhet mellan könen kräver att kvinnor tar sig an traditionellt manliga sysslor, vilket lett till underliga resultat.
2015 tillät New Yorks brandförsvar en kvinna att bli brandsoldat utan att hon klarade av de fysiska testerna. Till sist anställde ändå brandkåren kvinnan för att undvika en rättsprocess: feministiska grupper hade länge hållit brandförsvarets höga fysiska krav ansvariga för att det var så få kvinnor som blev brandsoldater. Andra brandsoldater, inklusive kvinnor, uttryckte oro över det här, och sade att kollegor som inte möter standarden oundvikligen skapar bördor och risker för resten av laget, liksom för allmänheten.
Radikalfeminister menar att det personliga är politiskt och ser konflikter i hemmet som ett könskrig.
I Australien har många brandkårer fått införa könskvotering. För varje manlig sökande man anställde var man tvungen att anställa en kvinna. För att komma runt det här fick man införa väldigt olika fysiska krav för kvinnor och män, trots att de söker samma farliga, stressfyllda jobb.
Den här ologiska kampanjen för lika utfall slutade dock inte där. Kvoterna ledde till friktion mellan manliga och kvinnliga brandsoldater, och kvinnorna rapporterade att männen anklagade dem för att vara okvalificerade och inkompetenta. Feministiska grupper kallade det här för ”mobbning” och ”psykisk press”.
Situationen ledde till ännu en kamp för feministerna i deras korståg för förmodad jämställdhet mellan könen.
Men det här är helt i linje med kommunistiskt tänkande. Genom att utmana det så kallade patriarkatet – alltså det traditionella samhället – underminerar feminismen den traditionella familjen på samma sätt som klasskampen används för att underminera det kapitalistiska systemet.
Feminismens korståg mot patriarkatet har också nått in i utbildningssystemet. Den amerikanska forskaren Christina Hoff Sommers skrev i sin bok ”The War Against Boys: How Feminism Is Harming Our Young Men” från 2013 att maskuliniteten står under angrepp. Ett av hennes exempel var Aviation High School i stadsdelen Queens i New York, som framförallt tar in elever från familjer med låga inkomster. Skolan fick dessa barn att nå mycket goda resultat, och rankades som en av de bästa gymnasieskolorna i USA av US News and World Report.
Skolan är specialiserad på att använda praktiska projekt och eleverna är till största delen manliga. Flickor, som utgör en mindre del av eleverna, gör också väldigt bra ifrån sig, och de respekteras av både de andra eleverna och av lärarna.
Men Aviation High School kritiserades allt hårdare och hotades med stämning av feministiska organisationer som krävde att fler kvinnliga elever skulle tas in. Grundaren för National Women’s Law Center talade i Vita huset 2010 och pekade då särskilt ut Aviation High School som ett fall av ” könsisolering” och sade: ”Vi kommer inte att vila på våra lagrar tills vi har absolut jämställdhet, och vi är inte där än.”
Det traditionella samhället ser barnafödande och uppfostran av barnen som kvinnans heliga uppgift. Både i öst och västs historia finns det en moder bakom varje stor hjälte. Feminismen förkastar den här traditionen som patriarkalt förtryck, och menar att tanken på att kvinnor skulle vara ansvariga för att uppfostra barnen är ett typiskt exempel.
Samtida feministisk litteratur är full av fördömanden av moderskap och äktenskap som något monotont, tråkigt och otillfredsställande. Slagsidan i det här synsättet blir intressant om man granskar de stora, välkända feministernas egna liv: Nästan alla hade brustna förhållanden eller äktenskap, eller var barnlösa.
Radikalfeminister menar att det personliga är politiskt och ser konflikter i hemmet som ett könskrig. Somliga ser män som parasiter som förslavar kvinnors sinnen och kroppar. Andra beskriver barn som ett hinder för kvinnor att nå sin fulla potential, och hävdar att förtrycket har sina rötter i familjestrukturen. Den moderna feminismen erkänner öppet att dess mål är att förstöra den traditionella familjen.
Feministiska rörelser löste förmodade samhällsproblem genom att främja moraliskt förfall och genom att förstöra mänskliga relationer i ”frigörelsens” namn. Enligt Sylvia Ann Hewlett, en amerikansk ekonom och könsspecialist, är den moderna feminismen den största bidragande faktorn till att ett stort antal kvinnor blivit ensamstående med sina barn, och fri skilsmässa utgör ett enkelt sätt för män att överge sitt ansvar. Ironiskt nog har feminismens attack på den existerande familjestrukturen verkat för att underminera kvinnors trygghet.
Att det blev lätt att skilja sig emanciperade inte kvinnorna. Enligt studier lever 27 procent av de frånskilda amerikanska kvinnorna under fattigdomsgränsen, vilket är tre gånger högre än de frånskilda männen. Kommunismen bryr sig inte om kvinnors rättigheter. Feminismen är bara dess redskap för att förstöra familjen och korrumpera mänskligheten.
Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.