Del 2 av 4  (Läs del 1 här)

Eftersom kulturmarxismen ibland inger sina anhängare en närmast religiös övertygelse om sanningen i sin förkunnelse försvåras arbetet med att övertyga dessa med sakskäl, även när starka tvivelsmål uppstått hos en anhängare. När samtidigt människans förmåga att skaffa objektiv kunskap om omvärlden förnekas – den vetenskapliga metoden ses ju bara som en metod inte bättre än andra – förlorar alla sakargument i tyngd.

När dessutom känslor upphöjs som beslutskriterier, minskar utrymmet ytterligare att påverka genom en rationell diskussion. Och eftersom anhängaren troligen inte accepterat ideologin på grund av förnuftsskäl, kan sådana fortfarande vara ineffektiva som argument. Hur kan och bör man då argumentera?