I april 1992 hade jag redan spenderat ett halvår i Boden, där jag skolades till soldat i Svea rikes armé. Mitt emellan vapenvård och telefoni-utbildning nåddes vi av nyheten om det uppflammande kriget mellan Bosnien och Hercegovina, och vi fick sedan veckovisa uppdateringar om konfliktens utveckling.

Vår årskull hann mucka och återfå vår civila frihet långt innan fred återvände i regionen. Året innan föll Sovjetunionen utan att ett vapen avfyrades och detta avslutade ett knappt 70-årigt välde av röd terror.

Världen andades ut. Det kalla kriget, som speciellt min generation var uppväxt med, var slut. Alla visste att vid nästa konflikt fanns risken för total vedergällning, något som skulle innebära slutet för världen som vi känner den.