Del 33. (Del 1 i serien här)

Kommunistregimer har medvetet använt konst för propaganda och hjärntvätt i de länder där de styrt, på grund av dess stora påverkan på människor. Men i väst har även många konstnärer och skribenter med kommunistsympatier ända sedan 1800-talet spelat en stor roll inom nedrivandet av den klassiska konsten till förmån för modernismen.

Eftersom konsten har en så stor potential att förändra samhället är det inte överraskande att kommunismen använder konsten i sin sociala ingenjörskonst.

Kommunistpartier känner till konstens kraft och använder den för att hjärntvätta människor, och den förvandlar alla konstformer till redskap för denna hjärntvätt. Många människor gör narr av Kinesiska kommunistpartiet för att de utnämner sångare och skådespelare till militära generaler. De undrar hur civilister som inte har någon militär träning kan vara kvalificerade för att vara generaler. Men Kinesiska kommunistpartiet anser att de här rollerna är lika viktiga som de tränade militärerna när det gäller att främja och upprätthålla den kommunistiska kulten – kanske ännu viktigare. Ur det perspektivet är deras militära rang helt i linje med partiets principer. Som Mao Zedong sade: ”Vi måste också ha en kulturarmé, som är helt omistlig för att ena våra egna led och besegra fienden.”

Kommunistpartier känner till konstens kraft och använder den för att hjärntvätta människor.

Artistframträdanden i kommunistländer har till syfte att få folket att glömma det elände de lever i under kommuniststyret, men även att genom konst odla deras lojalitet mot partiet. Den här propagandaeffekten – ”tankearbete” – kan inte uppnås med bara krigsmakt.

Se till exempel på Kinesiska kommunistpartiets storslagna öppningsceremoni vid OS i Peking 2008, som kostade enorma summor av skattebetalarnas pengar, eller Nordkoreas storskaliga sång- och dansfestival Arirang, liksom det forna Sovjetunionens balettrupper. Alla tjänar de partiets behov.

I september 2011, när Kinesiska kommunistpartiets kulturministerium höll sin variant av en kinesisk kulturfestival på Kennedy Center i Washington DC, uppförde man ”Röda kvinnobataljonen”, en av Kinesiska kommunistpartiets ”modellbaletter” från kulturrevolutionens tid, som uppmanar till klasshat och kommunistiskt våld.

Om traditionell konst, som är nära det gudomliga och främjar traditionella värderingar, skulle leva sida vid sida med den partikontrollerade konsten, som används för att hjärntvätta allmänheten, så skulle den sistnämnda förlora sin monopolställning och därmed sin effekt. Det här är anledningen till att alla kommunistländer har ett strängt censursystem för både konst och förlagsverksamhet.

Kommunistiska element bakom avantgardistisk konst

I århundraden har den klassiska konsten vandrat från generation till generation. Det här fortsatte fram till 1900-talet, när det abrupt upphörde. Överföringen av konsten ersattes med ett radikalt avantgarde, och konsten började snabbt degenerera. Som konstnären Robert Florczak sade: ”Det djupa, det inspirerande och det vackra ersattes med det nya, det annorlunda och det fula. […] Standarderna sjönk tills dess att det inte längre fanns några standarder. Allt som fanns kvar var det personliga uttrycket.”

Källan till alla dessa nya konstriktningar är nära sammankopplad med ideologiska trender som influerats av kommunismen. Många av dessa konstnärer har varit kommunister eller ”parakommunister” av ett eller annat slag, eller så har de påverkats av dessa ideologier.

Georg Lukács, den ungerske kulturkommissionären i Kommunistinternationalen, var en förgrundsgestalt inom marxismen på 1900-talet och en viktig inspiration för Frankfurtskolan. Ett av Frankfurtskolans mål var att etablera en ”ny kulturform” genom att överge traditionell kultur. Den här nya kulturformen började exkludera konst som försökte representera det gudomliga.

Som Herbert Marcuse, den tyske socialisten och företrädaren för Frankfurtskolan, sade: ”Konsten protesterar mot dessa givna sociala relationer och går samtidigt bortom dem. På så vis omstörtar konsten det dominerande medvetandet, den ordinära erfarenheten.” Med andra ord använder marxisterna konsten i sin revolt mot det gudomliga och sitt omstörtande av moralen. Den här sortens synsätt dominerar den moderna konsten.

Gustave Courbet, grundaren av den franska realistiska skolan, var en av deltagarna i Pariskommunen. Han valdes till kommittémedlem av Kommunen, och blev ordförande för det radikala Konstnärsförbundet. Courbet ägnade sig åt att omforma det gamla systemet och etablera nya konstnärliga inriktningar. Han beordrade Konstnärsförbundet att riva den nyklassicistiska Vendômekolonnen (som senare återuppbyggdes). Courbet förnekade att människan skapats av Gud, och var fast besluten att använda sin konst för att uttrycka proletariatets världsbild, liksom materialismen. Han är känd för att ha sagt: ”Jag har aldrig sett varken änglar eller gudinnor, så jag är inte intresserad av att måla dem.”

Courbet ansåg att det verkligen var en revolution att reformera konsten. För att avbilda det som han kallade ”verkligheten” ersatte han skönhet med fulhet. Hans nakenmålningar fokuserade särskilt på att avbilda det kvinnliga könsorganet, vilket han menade var en revolutionär överträdelsehandling och ett uppror mot traditionen, som ytterligare skulle uppmuntra till kommunistisk aktivism. Courbet är en illustration av den nära förbindelsen mellan kommunistisk revolutionär ideologi och modern konst.

I slutet av 1800-talet växte en rad konstriktningar fram, i spåren av modernistiskt tänkande och revolutionär yra. Till skillnad från de traditionella konstnärliga skolorna var de här rörelserna avantgardistiska, och ville uttryckligen bryta med traditionen. Termen ”avantgarde” användes först av socialistiska tänkare för att beskriva konströrelser som var i linje med deras egna politiska strävanden.

Ett av Frankfurtskolans mål var att etablera en ”ny kulturform” genom att överge traditionell kultur.

Under det sena 1800-talet uppstod impressionismen, som ett resultat av dessa strömningar. Ända sedan dess har moderna konstnärer allt mer övergett det traditionella oljemåleriets krav på sådant som precision, proportion, struktur, perspektiv och övergångar mellan ljus och skugga. Andra riktningar som pointillism och postimpressionism kom att fokusera på utforskandet av konstnärens personliga känslor, med konstnärer som Georges-Pierre Seurat och Vincent van Gogh, som båda två sympatiserade med socialistiska idéer. Van Gogh missbrukade alkohol och drabbades av mental ohälsa, något som många tycker sig kunna uppfatta spår av i hans måleri.

Konstverk bär på de budskap som dess skapare vill överföra, och de är det medium genom vilka upphovsmännen kommunicerar med sin publik. Konstnärerna under högrenässansen uttryckte medkänsla och skönhet till sin publik. Jämför detta med samtida konstnärer, som uttrycker mörka och negativa budskap. Moderna konstnärer tycks ibland låta sig påverkas av spöklika krafter. De kan framstå som osammanhängande och förvirrade, och det kan även reflekteras i verk som är mörka, negativa, suddiga, grå, deprimerande och oordnade.

Modernistiska rörelser

Efter impressionismen föddes rörelser som expressionismen och fauvismen, och sedermera Picassos kubism. 1944 gick Picasso med i Franska kommunistpartiet. I sitt brev ”Varför jag blev kommunist” skriver han: ”Mitt arbete i kommunistpartiet är ett logiskt steg i mitt liv och arbete och ger dem mening. […] Under förtrycket och upproret kände jag att det inte var nog, att jag inte bara kunde kämpa genom måleriet, utan måste kämpa med hela mitt väsen.”

Picasso uppmuntrade till ett brott med de klassiska metoderna för måleri. För honom var allting ett stycke lera som kunde plockas upp och formas så som han ville. Ju märkligare hans verk blev, desto nöjdare verkade han bli. Att skapa en monstruös bild är att förstöra en bild, till den punkt där ingen kan förstå den. Inte ens Georges Braque, kubismens medgrundare, tyckte om ”Flickorna från Avignon”, och sade ett Picasso måste ha ”druckit terpentin och sprutat eld” på duken, mer som en karnevalartist än en konstnär.

Marcel Duchamp, en av grundarna till dadaismen, ville också göra uppror mot traditionen med sina ”ready-mades”. Han använde upphittade eller fabrikstillverkade föremål som installationer. Duchamp har kallats konceptkonstens fader, och han menade att vad som helst kunde kallas konst. Dadaismen var också påverkad av kommunismen, vilket man kan se i Berlindadaisternas manifest, där de uppmanar till ”internationell revolutionär enhet mellan alla kreativa och intellektuella män och kvinnor, grundad i radikal kommunism”, samt ”omedelbar expropriering av egendom och utfodring av alla” samt ”uppförandet av städer av ljus och parker som ska tillhöra samhället som helhet och förbereda människan för ett tillstånd av frihet”.

Den dadaistiska kritiken mot traditionen utvecklades i Frankrike vidare till surrealismen, vars mest kände representant troligen är kommunisten André Breton, som uppmanade till revolution. Han motsatte sig det ”förtryck” som förnuftet, kulturen och samhället utövade – ett typiskt perspektiv hos de moderna konstnärerna i Europa vid den tiden.

Dessa principer vidareutvecklades bland annat i den abstrakta expressionismen, minimalismen och popkonsten. Abstrakt expressionism uttrycker ofta känslor, som uppror, oordning, tomhet och verklighetsflykt. Många av den moderna konstvärldens -ismer genomsyras av en dragning till det fula och att trampa på allt som är heligt, till exempel genom att vanhelga religiösa figurer och bilder.

Det är inte så att alla moderna konstnärer stödjer vänsterpolitik, men det finns en tydlig ideologisk samstämmighet med det kommunistiska tänkandet i förkastandet av det gudomliga och försöken att inte längre ha något högre som utgångspunkt för förståelsen av det mänskliga livet. Dessa -ismer har fått en allt större påverkan på offentligheten, och till sist har de kommit att helt marginalisera den klassiska konsten. 

(Läs mer: Del 34)

Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.