Del 1

Kina är en auktoritär stat djupt präglad av socialism och kollektivism men har samtidigt ett nämnvärt inslag av marknadsekonomi. Det har precis som Tyskland på 30-talet visat villighet att, för att nå sina syften, både ignorera avtal och internationella rättsregler samt tillgripa våld.

Ledande västpolitikers tro var tidigare att Kina genom att bli en del av den internationella ekonomin genom handel, västerländska företagsetableringar, betydande export och delvis förekomst av fria marknader, skulle normaliseras även politiskt. Motsatsen har skett, och i stället har Kina just genom kunskapsmässiga kontakter, handeln och industrialiseringen blivit ett stort hot. President Clinton och andra okunniga västpolitiker hade inte nog kunskap och politiskt omdöme för att ta hänsyn till landets verkliga karaktär, mål och metoder, när man började behandla Kina med silkesvantar och gav landet handelspolitiskt stora ekonomiska fördelar. Beroende på kommunistpartiets hårda diktatur och tydliga hegemoniska mål gällande landets ställning i världen, har det i dag blivit viktigt att alla västländer avhåller sig från att stödja och överföra resurser till Kina. Det bör nu behandlas som Sovjetunionen betraktades under det första kalla kriget.

Kina kan, om kommunistpartiet bedömer det som önskvärt, från styrnings- och kontrollsynpunkt, närhelst det passar (och inte bara i krigstillstånd), avsluta den fria delen av industrin och övergå till full planekonomi. Men dess industri kommer nu, efter utbyggnaden och moderniseringen via utländska företag, att visavi väst vara mycket effektivare än vad Sovjetunionens var visavi USA och Europa 1960–1985. Utvecklingsmässigt kan landet på begränsade områden kanske bli lika kreativt som Nazityskland under andra världskriget. Det landet låg ju – trots sin statligt reglerade ekonomi – oerhört långt före västmakterna på viktiga områden som exempelvis ubåtar, missiler och jetflyg. Men beroende på befolkningsstorleken och en delvis rätt ineffektiv produktionsapparat (tillämpningen av massproduktionsmetoder var alltför begränsad) var Tysklands industriella kapacitet under kriget – trots ockupationen av många länder – helt underlägsen de allierades.

Alla kinesiska företag informerar och arbetar åt regeringen när denna ställer sådana krav.

Kinas styrande klass synes vara ideologiskt ointresserad, men ser uppenbarligen ideologin som en användbar metod för ändamålet att indoktrinera befolkningen och bevara den egna makten. I det avseendet utgör ändå ideologin, med sina verklighetsfrämmande och utopiska löften ett kraftfullt och effektivt politiskt verktyg. Många människor förstår inte hur lögnaktig och ogenomförbar den utopi är som – naturligtvis i en avlägsen framtid – handlar om att jämlikt och fritt kunna ta hand om alla baserat på kommunistiska principer.

Den härskande klassen baserar sin makt på ett närmast totalitärt samhällssystem, som intressant nog innehåller en sektor av fri företagsamhet. Det ekonomiska spelrum denna sektor åtnjuter medför att man därigenom vinner den avgörande enorma kreativitet och utvecklingskraft som åstadkoms av ambitiösa och kompetenta individers personliga mål i kombination med vinstmotivet. Men även dessa personer och företag ska vara politiskt följsamma. Och i en kris kan en fullständig ekonomisk planering återinföras snabbt. Alla kinesiska företag, inklusive de i utlandet aktiva, informerar dessutom och arbetar åt regeringen när denna ställer sådana krav.

Av flera skäl bevarar regimen därför en viktig del av den tidigare planekonomin och de olika regionernas ägande av tung industri. Detta duala ekonomiska system, där en del företag – utlands-ägda, offentligägda eller kinesiskt privatägda – samtidigt arbetar på utländska marknader och på Kinas till viss del fria marknader. Det kräver då ett strikt politiskt kontrollsystem för att hålla det utländska inflytandet begränsat.

Tron att Kina är en form av avancerad socialism ger landet propagandistiska fördelar i vissa delar av världen, men dess ideologi kan eventuellt vara svår att transferera och omsätta i andra länder om kommunister eller kollaboratörer kommer till makten där. Sovjetunionen kunde, på grund av sin ockupation av Östeuropa, efter en inledande skenbar samarbetsvilja med demokratiska krafter i olika länder, kraftfullt införa sin ideologi och ett totalitärt maktsystem. Kina kommer att ha svårare att klona sitt eget system i de stater i tredje världen där deras anhängare tar makten. Troligen förespråkar man då införande av traditionell kommunism gällande vissa sektorer och fri företagsamhet i andra, bland annat de sektorer Kina är intresserad av: råmaterialutvinning och anknytande logistik. Kinas stora intresse av dessa länder är ju – vid sidan av målet gällande hegemoni i världen – deras funktion som leverantörer av råmaterial till den kinesiska industrin. Där måste de vidmakthålla hög effektivitet, och ett fullständigt förstatligande innebär faror i det avseendet.

Eftersom socialism är ett ineffektivt ekonomiskt system utnyttjar man i stället socialismens oerhörda fördel. Samhällsformen tillåter full kontroll av all aktivitet i ett samhälle och kan därför eliminera all relevant politisk opposition (bortsett från konsekvenserna vid rent katastrofala politiska händelser). Revolutioner kan normalt inte inträffa i socialistiska länder. Misstaget att tillåta en reformator liknande Gorbatjov att delvis ändra systemet kommer troligtvis inte att upprepas i kommunistiska länder i framtiden.

Hoten mot väst är i dag främst fyra, där det fjärde för närvarande inte är utpräglat, men växer kontinuerligt. Dessa faror gäller: påverkan på de västerländska befolkningarna och dessas syn på sina egna länder samt på Kina; ekonomierna i väst; direkta hot mot demokratiska nationella system och ett kommande militärt hot från Kina.

Kinas huvudskäl till att etablera kontakter är inte ett vanligt utbyte av uppfattningar och värderingar.

Om vi i första hand tänker på västvärlden är det naturligt att Kina systematiskt arbetar för att undergräva de samhälleliga värderingar som västs välstånd och motståndskraft baseras på. Landets officiella ideologi kan ses som en blandning av kinesisk socialism och nationalism och har i sig endast begränsad slagkraft. Den socialistiska fasaden ger dock propagandamässiga fördelar i många utvecklingsländer, och kan i väst skapa viss sympati inom socialistpartier. Borgerliga väljare kan å sin sida imponeras av Kinas utveckling, vilket felaktigt skänker viss goodwill åt dess samhällssystem. Den kraft som lett till landets stora framgångar är ju i grunden Deng Xiaopings utnyttjande av marknadsekonomi och kapitalism, vilket inget har att göra med socialism. Skoningslös socialism samt kollektivism och just frånvaron av ekonomisk frihet skapade ju i stället landes tidigare katastrofer. Ett införande av en begränsad sådan frihet i kombination med befolkningens egenskaper – såsom arbetsamhet, ambition och utbildning – har lett till framgångarna.

Kina ser troligen kulturmarxismen (den samhälleliga politiken baserad på postmodernistisk filosofi, kan även kallas nysocialism) som viktig, eftersom denna är inriktad på att försvaga eller förstöra västerlandets traditionella grundvalar. Naturligtvis skrattar kineserna själva åt exempelvis ideologins mångfaldigande av genus, den kulturmarxistiska kunskaps-, människo- och samhällssynen. Men eftersom dessa irrationella idéer direkt angriper grunden för de europeiska ländernas kultur och sammanhållande idéer i samhället, ser man troligtvis positivt på verksamhet som sprider dem. Huruvida de kulturmarxistiska rörelserna på något vis direkt stöttas av Kina är okänt. Men alla nya idéer som försvagar väst är av intresse. Det gäller också idéer som global uppvärmning eller förslag gällande politisk globalism, det vill säga överföring av beslutsrätt från nationer till överstatliga organ, även om Kina för egen del inte accepterar dem.

Inflytandet över människors tänkande kan ske på många sätt. Kina utövar exempelvis redan ett nämnvärt inflytande på Hollywood genom finansieringen av olika filmprojekt. Man kan då – i bland annat dessa projekt – eliminera för Kina skadliga åsikter och främja gynnsamma sådana i denna masskulturens Mecka. Genom egna nationella serier och deltagande i stora sporter som basket, kommer man i kontakt med ytterligare ett stort, men främst amerikanskt, konsumentsegment. Landets huvudskäl till att etablera kontakter är ju inte ett vanligt utbyte av uppfattningar och värderingar, eftersom västliga åsikter genomgående ses som skadliga av Kina.

Målet är att påverka våra medvetanden, vilket kan ske på otaliga sätt. Inga nyheter släpps exempelvis av kinesiska nyhetsorgan som inte är godkända och främjar landet. Beträffande utländska massmedier sker påtryckningar mot kritiska sådana lokaliserade i exempelvis europeiska länder, genom att Kina framför krav kopplade till olika typer av hot. Diskussioner mellan västerlänningar och kineser boende i Kina är – precis som tidigare i Sovjetunionen – sällan fria utbyten av tankar, utan avsikten är vanligen att influera oss. 

Dan Ahlmark 
Författare, ekon.lic. och jur.kand.