"Har du något tips om vad f*n man ska rösta på i regionvalet i Norrbotten? Jag eftersträvar en vård där god hälsa premieras och står i fokus. Bort med onödig administration och byråkrati, goda arbetsförhållanden för personalen där de får tid till patienten och där man tar tag i problem på en gång och löser dem i stället för att patienter ska slussas runt i olika led och aldrig komma någon vart. Helt enkelt bort med slöseriet inom regionen, både vad gäller resurser och pengar.”

Frågan är ställd av läsaren Mattias från Piteå. Hundratusentals eller ännu fler väljare ställer säkert samma fråga, till sig själva och till varandra – oavsett var man bor, oavsett politiska preferenser i övrigt.

Underligt nog desto färre politiska kommentatorer. Tills nu i DN-ledaren den 2 september:

”Regionerna omsätter cirka 400 miljarder per år. Trots det kan drygt 80 procent av väljarna inte namnge en aktiv regionpolitiker och över 70 procent har ingen aning om vad som skiljer partierna åt lokalt.”

Slutet på texten: ”Efter valet är det dock dags att lyfta frågan till riksdagen, som bör förbereda för ett avskaffande av regionerna och ett förstatligande av sjukvården. Den modell vi har nu haltar – så väl demokratiskt som sett till sjukvårdens kvalitet.”

Sjukvården i Sverige styrs av en kraft med samma oinskränkta makt som Vladimir Putins i Ryssland.

Resultatet har sedan decennier blivit samma oavsett vem eller vilka som för tillfället har makten? Hur länge dröjer tills DN eller någon annan tydligt förklarar varför?

Mitt svar har även inspirerats av två till opinionsbildare:

Jan Guillou (Aftonbladet den 29 augusti), som avstått röstande i riksdagsvalen fram till det förra:

”Sedan valet 2018 spelar det ingen roll. Från och med då gällde det folkomröstning om demokratins överlevnad. Och nu är vi där igen i årets val. En stackars socialist måste förstås rösta för demokratins överlevnad, det vill säga mot de blåbruna.

Men på vilket parti bland de antifascistiska alternativen bör då denne socialist, eller för den delen vilken som helst allmänhygglig demokrat, rösta?”

Guillous slutsats är att en röst på Miljöpartiet är den bästa garanten mot en svensk upprepning av vad som hände i Tyskland under trettiotalet. Liknande har en lång rad ledande socialdemokrater framfört, fast med undertexten att en röst på S duger lika bra.

Gunnar Wetterberg (Expressen den 28 augusti): ”Jag hör till dem som tror att klimatförändringarna är politikens viktigaste fråga.

Kruxet är att Miljöpartiet förblindas av sina ärvda låsningar och saknar förmågan att ompröva och ta till sig nya argument. Partiet spjärnar emot gruvbrytning, det vill begränsa skogsbruket, det motsätter sig de genförändrade grödorna, och MP är kärnkraftens obevekliga motståndare.

Vad värre är: miljöpartisterna resonerar inte ens.”

Två diametrala slutsatser således, beroende på perspektiv, med den skillnaden att Wetterberg finkänsligt undviker att peka ut vilket parti en sann miljövän bör rösta på. Av valdebatten att döma finns kanske inget? Alla utom MP och möjligen C fiskar i andra vatten.

Åter till ingressen vars fråga, enligt opinionsinstituten igen, är väljarnas viktigaste – sjukvården.

En viktig ny faktor är den snabbt växande kritiken mot regionernas och kommunernas intresseorganisation: Sveriges kommuner och regioner.

Pandemin har spelat viktig roll: Bland annat sedan medier avslöjat hur SKR, på grund av den skriande bristen på skyddsutrustning under pandemiinledningen, hårt styrde det lilla som fanns till sjukhusen, vilket orsakade skenande smitta bland personal plus ett okänt antal människors förtida död på äldreboenden. Hur samma organisation samtidigt uppmuntrade sina medlemmar att i möjligaste mån mörklägga statistiken; hur man avstyrde Arbetsmiljöverkets beslut om skyddsstopp på boenden i Stockholm; hur föreningen förbjöd regionerna masstestning i väntan på att regeringens stödpengar landat på föreningens konto. Pengar som aldrig redovisades därför att regeringen avstod kravet.

Bland raden av kritiker bör fyra särskilt nämnas:

Ola Stenqvist, som påpekade att den officiella statistiken över undvikbart döda under pandemin friserats.

Bo Rothstein som tillsammans med Louise Bringselius på DNdebatt framförde att SKR saknar legitimitet, bland annat därför att den som ideell förening står på fel sida om svensk lag, särskilt våra grundlagar.

Pressad av dessa och en rad andra har regeringen i skymundan utsett en utredare – professor Lena Marcusson – vars uppdrag hittills endast har uppmärksammats av Dagens Samhälle. I tidningsintervjun den 17 augusti betonar hon grundlagsbristerna.

Vad som ännu återstår för akademiker, medier och helst även politiker är att tydligt och klart bekräfta det som många sjukvårdsintresserade sett under snart ett halvt århundrade: Partierna betyder i regionerna ingenting, SKR bestämmer allt!

Sjukvården i Sverige styrs av samma oinskränkta kraft som Vladimir Putins i Ryssland. Den går inte att rösta på; den bryter mot alla upptänkliga demokratiska spelregler, och vid sidan av lagen hanterar den delar av statsbudgeten utan krav på redovisning. Som en anonym regeringstjänsteman nyligen konstaterade:

– Vi har matat draken, det har vi gjort länge.

Hur stor skatt som vilar under drakens buk och som regelbundet försvinner till annat än sjukvård vet ingen.

Sammantaget blir därför mitt svar till Mattias från Piteå och alla andra som förtvivlat undrar vem man ska rösta på i regionvalen: Svaret sammanfaller med Jan Guillous och Gunnar Wetterbergs slutsatser.

Alla som anser att en röst på SD, KD, L eller M oundvikligen landar i en svensk kristallnatt bör rösta på Miljöpartiet.

De som värnar om miljön kan rösta på vilket parti som helst utom Miljöpartiet.

För dem som önskar demokratin tillbaka i sjukvården återstår: Rösta blankt i regionvalet.

Anders Mansten - Anestesi- och iva-överläkare 

Kontakta skribenten: [email protected]