Del 34 (Läs serien - Del 1)

Föregående delar i denna artikelserie har diskuterat hur kommunismen på olika sätt spelat en roll i att undergräva den traditionella konsten, och därmed den mänskliga moralen. I detta avsnitt diskuteras det kommunistiska inflytandet över litteraturen. I likhet med andra fenomen har det tagit sig olika uttryck i öst och väst.

Litteratur är en speciell konstform som använder språket för att vidarebefordra den gudomliga visdom mänskligheten har skänkts, och även för att berätta om människans viktigaste livserfarenheter. ”Iliaden” och ”Odysséen” beskriver den komplexa historien kring det trojanska kriget, och målar levande porträtt av gudar och människor. Dygder som mod, generositet, visdom, rättvisa och måttfullhet, som hyllas i de episka verken, blev en viktig källa till värderingssystemet hos grekerna, och i förlängningen hela den västerländska civilisationen.

Eftersom litteratur har en sådan stor påverkan på människan har dåliga krafter kontrollerat personer, särskilt vilsna människor som söker berömmelse och rikedom, till att skapa och sprida litterära verk som sprider kommunismens ideologi, förtalar traditionell kultur, förstör moralen och sprider pessimism, passivitet och en känsla av meningslöshet. Litteraturen har blivit en av de kommunistiska elementens huvudverktyg för att kontrollera världen.

Litteraturen har blivit en av de kommunistiska elementens huvudverktyg för att kontrollera världen.

Under Sovjetunionen och Kinesiska kommunistpartiets historia instruerades de intellektuella att med hjälp av traditionella tekniker beskriva proletariatets liv, och koncept som klassmedvetande, för att förklara partiets ideologi och politik. Avsikten var att hjärntvätta allmänheten. Det här ledde till mängder av litterära verk, som de sovjetiska romanerna ”Järnströmmen” och ”Hur stålet härdades”, liksom de kinesiska kommunistiska verken ”Ungdomens sång” och ”Solen skiner på Sanggan-floden”, som allesammans hade en enorm genomslagskraft.

Kommunistpartierna kallar den här sortens litteratur för ”socialistisk realism”. Mao Zedong beskrev den här sortens litteraturs funktion som att den ”tjänade arbetarna, bönderna och soldaterna” och ”tjänade proletariatet”. Den här sortens litteraturs förmåga att ingjuta människor med ideologi är väl utforskad. Men de metoder som kommunismen använder för att med litteraturens hjälp förstöra mänskligheten är inte begränsade till bara det här.

Användning av litteraturen för att förstöra traditionen

Ett viktigt steg i förstörelsen av mänskligheten har varit att smutskasta den traditionella civilisation som det gudomliga har gett mänskligheten. Vare sig det är i Kina eller i väst, så har kommunistiska element använt de intellektuella med modernt tänkande för att främja verk som förvrider eller smutskastar traditionell kultur.

I Italien publicerade poeten Marinetti 1909 ”Det futuristiska manifestet” där han krävde ett totalt förkastande av traditionen, och hyllade maskineri, teknologi, hastighet, våld och tävling. Den ryske poeten och kommunisten Vladimir Majakovskij publicerade ”En örfil åt den offentliga smaken” 1913, där han också uttryckte sin beslutsamhet att avlägsna sig från den traditionella ryska litteraturen.

Under ”Ny kultur”-rörelsen i Kina på 1910- och 1920-talet, blev författaren Lu Xun känd för sina rasande attacker på traditionen och förkastandet av Kinas tidiga historia. I sin första roman, ”En dåres dagbok”, förklarade huvudpersonen att Kinas hela historia kunde sammanfattas med två tecken: ”En man som äter”. Lu Xun hyllades av Mao Zedong som ”den störste och modigaste fanbäraren i den nya kulturarmén” och ”kommendant i Kinas kulturella revolution”. Mao sade också: ”Den väg han valde var precis den väg som är Kinas nya nationella kultur.”

Hyllandet av det fula och hemska som ”realism”

I dag använder många intellektuella och konstnärer litteratur och konst för att beskriva saker eller händelser som är fula, underliga och skrämmande, eftersom de påstår att de bara visar saker såsom de är.

Traditionell konst förmedlar harmoni, grace, klarhet, återhållsamhet, anständighet, balans, allmängiltighet och ideal, vilket kräver val och urval. Enligt moderna konstnärer är dessa konstverk inte autentiska. Men detta är inte konstens ursprung och bör inte vara dess funktion. Konsten har sitt ursprung i vardagslivet, men den ska stiga ovanför vardagslivet för att både skänka njutning och utbildning. Så konstnärer måste under den kreativa processen välja, förfina och bearbeta det som de vill avbilda. Att blint fokusera på ”realism” i den här bemärkelsen begränsar livets och konstens gränser. Om den här typen av absolut realism är konst så är allt som alla ser och hör konst. Varför ska man i så fall anstränga sig för att utbilda konstnärer?

Användning av litteratur för att förstöra moralen

Begrepp som att ”uttrycka sitt sanna jag”, eller ”medvetandeström” har använts för att överge den traditionella moralen. Ett exempel är den franske poeten och kommunisten André Breton, som i ”Det surrealistiska manifestet” definierade sin nya litteratur: ”Psykisk automatism i sin renaste form, där man försöker uttrycka – verbalt, genom det skrivna ordet, eller på annat vis – tankens själva funktion. Dikterat av tanken, i frånvaron av någon kontroll av förnuftet, befriat från alla estetiska och moraliska hänsyn.”

”Medvetandeström” och surrealismens ”automatiska skrift” är nära besläktade koncept. Under påverkan av Sigmund Freuds psykopatologi började vissa författare i väst att experimentera med medvetandeströmmar i sitt skrivande från 1900-talets början. Den här sortens skrivande har ofta enkla historier, och fokuserar i stället på de inre och privata tankeprocesserna hos obetydliga karaktärer (antihjältar) genom narrativ komponerade av fritt spelande tankar.

Människan bär på potential för både godhet och ondska. Man bör ägna sitt liv åt att höja sin moraliska standard och kultivera dygd, genom självkontroll. I dagens samhälle visar många människor upp sina osunda tankar och begär för allmänheten, vilket i praktiken är att förgifta samhället.

Om man förnekar konstens moraliska ansvar öppnar man dörren för omoralen att komma in. 

Människans mörka sida släpps lös i ”kritik” och ”protest”

Författare och konstnärer i väst har under påverkan av antitraditionella stämningar kommit att se alla lagar, regler och moralkoder som begränsningar och förtryck. De ser problemen i vårt moderna samhälle och svagheterna i den mänskliga naturen, men i stället för att hantera dem rationellt förespråkar de extrem individualism, genom kritik och protest, där de hänger sig åt sina personliga begär.

De uttrycker sitt så kallade motstånd på ett urspårat sätt och stärker i själva verket sin mörka sida genom att hänge sig åt hat, lathet, begär, lusta, aggression och sökandet efter berömmelse. Att släppa på de moraliska begränsningarna kommer inte att lösa några sociala problem. Tvärtom kommer de att göra dem värre.

Under den så kallade motkulturen på 60-talet blev den amerikanske poeten Allen Ginsberg en representant för beat-generationen, och han hyllas än i dag av dem som vill göra uppror mot samhället. Hans dikt ”Howl” beskriver extrema livsstilar och mentala tillstånd, som alkoholism, promiskuitet, droger, homosexualitet, självskadebeteende, prostitution, exhibitionism, misshandel, stöld, kringflackande och galenskap. ”Howl” har blivit en litterär klassiker, och ingår i otaliga samlingsverk. Ginsberg var öppen kommunist när han var ung, och sade sig inte ångra det. Fidel Castro och andra kommunistdiktatorer var hans idoler, och han förespråkade både homosexualitet och pedofili. Ginsberg är en tydlig manifestation av den koppling som finns mellan kommunism och extrem individualism.

Pornografi och avhumanisering

Sedan början av 1900-talet har sexuellt frispråkigt material börjat komma in i litterära verk. Vissa verk som anses som klassiker är fulla med detta. Många kommentatorer och litteraturvetare har genom att hylla sådana pornografiska verk som konstnärliga mästerverk faktiskt övergett sitt samhällsansvar. Mycket av den traditionella moralen bygger på självbehärskning och begränsningar av relationerna mellan de två könen. Om man bryter dessa begränsningar, oavsett vad man har för förment ädla motiv för det, så underminerar man och förstör moralen.

Under de senaste årtiondena har kulturen blivit allt mer förvirrad, och olika sorters genre-fiktion har spridits allt mer, som fokuserar på spänning, skräck och det övernaturliga. Det här öppnar dörren till depravering och en dehumanisering av människan.

Det finns ett uttryck som lyder: ”Ett metertjockt istäcke skapades inte av en enda kall dag.” Det har tagit lång tid, med påverkan från många olika litterära fält, för litteraturen att sjunka så lågt att den kan användas som ett redskap för ondska. Redan under romantiken började litteraturen ta in allt mer av människolivet, och man började med detta även intressera sig för hemska och bisarra fenomen, som galenskap och extrema sinnestillstånd, och presentera detta för allmänheten.

Realismen hävdar att man visar verkligheten när man uttrycker den mänskliga naturens dåliga sidor. Vissa verk betonade urspårade tankar och beteenden. En kritiker kallade realismen för ”romantiken som kryper på alla fyra”. Naturalismen skyllde den mänskliga moralens nedgång på den sociala miljön och genetiken, och tog därmed bort individens ansvar. Esteticismen vill se ”konst för konstens egen skull” och hävdar att konsten bara ska ge stimulans, och att den inte har något moraliskt ärende.

Men all konst har subtila, djupa och långvariga effekter på ens moraluppfattningar. Om man förnekar konstens moraliska ansvar öppnar man dörren för omoralen att komma in. Vi kan inte förneka att olika litterära skolor har frambringat verk av hög kvalitet, men de blandas med hemska verk. De har på så vis banat väg för kommunismens ideologi att förstöra mänskligheten med hjälp av litteratur.

När man skriver reflekteras ens moral och sinnestillstånd i verket. När mänsklighetens moral är på nedgång dominerar författarnas negativa sinnestillstånd. Det här har skapat otaliga verk som i stället för att försöka ta fram människors godhet drar ner dem mot avgrunden.

(Läs mer - Del 35)

Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.