Det har länge pågått en debatt om huruvida konst ska värderas bara för att jag (eller du) gillar den ur ett helt och hållet subjektivt perspektiv. Nyligen hade jag äran att bli inbjuden till att vara en av två domare vid finalen av en poesitävling.
Den poesitävling där jag skulle vara en av domarna var 100 Days of Dante som drivs av Calvin Center for Faith & Writing tillsammans med Society of Classical Poets. Min meddomare var poeten och professorn vid Fordham University, Angela Alaimo O’Donnell, som jag inte visste något om innan vi blev sammanförda.
Eftersom hon var meddomare beslöt jag att köpa ett par av hennes samlingar (”Still Pilgrim” och, av senare datum, ”Love in the Time of Coronavirus”) för att ”kolla upp” henne. Jag blev ärligt talat mer än imponerad. Jag tänkte att här är en stor amerikansk poet som skriver i den stora traditionen. Varför hade jag inte hört talas om henne tidigare?
