Bokbränning har genomförts av olika anledningar genom historien. Emellanåt som ett sätt att ge uttryck för missnöje över en sak. Dock har uppeldandet av skrivna verk oftare kopplats till vissa diktaturers ideologiska kontroll över folket, censur av ovälkomna livsåskådningar, idéer och så vidare.

Författaren Heinrich Heine skrev på 1800-talet att ”Där man bränner böcker bränner man till slut även människor” – något som historiskt sett visat sig vara skrämmande korrekt. Kinas förste kejsare, Qin Shi Huangdi, anordnade storskaliga bokbål kring 200 f.Kr., där målet var att elda upp konfucianska och andra filosofiska skrifter, vilka upplevdes inverka subversivt på Qins styre genom sina budskap om ”den kloke härskaren som efterfrågar kritik från goda rådgivare och bedriver självrannsakan”. En tanke som tyranner inte alltid uppskattar.

Samma tema upprepades under kulturrevolutionen (1966–1976), när många traditionella kinesiska skrifter eldades upp i bokbål och Konfucius förhånades. När det kinesiska kommunistpartiet inledde sin förföljelse av den andliga qigong- och meditationsmetoden Falun Gong 1999, så brändes även då en mängd kopior av utövningsmetodens huvudskrift Zhuan Falun upp i offentliga manifestationer – vilket var ämnat att demonisera och väcka misstro mot utövare av metoden.