Vad är det egentligen som pågår därute i den stora världen, med det och det och det? Frågorna blir inte färre med tiden, och takten i det som allmänt kallas utveckling tycks accelerera.

Något egentligt svar kan förstås inte ges i denna första lilla krönika från mig, men förhoppningsvis någon tanke som kan användas i det pussel var och en själv har ansvar att lägga.

Jag lever, tänker och arbetar numera med ett småländskt torp som jordad punkt och utsiktsplats. Jag lämnar ogärna ”sockna” och gör det heller inte oftare än nödvändigt. Då är det bra att internet finns. En teknik som möjliggör fritt meningsutbyte och tillgång till kunskap, om den inte begränsas.

Men hur är det ställt med det fria ord som vi svenskar (historiskt med viss rätta) har slagit oss på bröstet för? Vågar du säga högt vad du egentligen tycker om saker och ting till dina grannar, dina arbetskamrater och i andra sociala sammanhang?

Finns det lite ”finare” och ”godare” åsikter med auktoriserat företräde och så andra, givetvis då lite ”fulare”, som man helst ska vara tyst med? Är du inte tyst kan detta dessutom medföra negativa konsekvenser, något som allt fler upptäckt med åren. De ”fula” åsikterna får du fortfarande ha hemma vid köksbordet.

Vi behöver helt enkelt börja prata med varandra utan att behöva väga varje ord på tungan.

Den som vill ha ett sådant klimat, räcker upp en hand. Nej, vi behöver alla släppa taget och åter våga tänka och tala fritt. Ett samhälle som utvecklas behöver i längden fria människor vilka har ett fritt utbyte av tankar och idéer kring allt mellan jord och himmel. Vem tål inte frisk luft?

Vi behöver helt enkelt börja prata med varandra utan att behöva väga varje ord på tungan. Vi behöver räta på ryggarna, minimera våra rädslor och stå oberoende mot behovet av ständig bekräftelse och ytlig popularitet. Så var det mer förr och så ska det åter bli.

Viktigast är att vi börjar lyssna på varandra utan att direkt resa ragg och bara hitta fel hos den andre. Det kan ibland vara svårt att se något gott istället, jag vet.

Ett stort hinder för sann utveckling är att många tittar mer på person och avsändare när något framförs än på sak och innehåll. Det som sägs eller skrivs bedöms alltså utifrån vilken person eller grupp som framför det – och inte utifrån vad innehållet faktiskt är.

Min förväga fastlåsta uppfattning styr därmed vilken information jag kan ta till mig och vilken kunskap jag kan uppnå. För att inte tala om tristessen när uppfattningar inte kan brytas fritt utan rädslor. Rädslor som enligt min uppfattning dessutom är sjukdomsskapande, liksom aggression och hat vilka lätt piskas upp i nödventiler såsom gruppbubblor på Facebook och i anonyma kommentarsfält.

Makten är vad den är. Men vi andra kan upptäcka att när vi börjar lyssna på varandra har vi mer gemensamt än vad vi först trodde. Alltid en början. Sant broderskap kan bara byggas organiskt utan diktat.

 

Hjälp oss att driva tidningen vidare! En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Här ser du hur du kan stödja oss.