I utsatta områden och på landsbygden syns demokratins kris. De politiska partierna är som 1700-talets Hattar och Mössor som styr utan långsiktiga mål. I land efter land syns hur den demokratiska styrningen i vår tid får allt svårare att samverka med samhällsutvecklingen.

Liknande svårigheter har också förekommit tidigare. Men då har demokratin ofta haft förmågan att åtgärda problemen genom att förnya sig. Det har gått att bilda sig uthålliga uppfattningar om hur problemen ska besvaras genom åtgärder. 

Det nya är att partierna nu lagt största delen av ansvaret och uppmärksamheten på myndigheter och andra aktörer som förväntas lösa olika samhällsproblem. Främst bland vänsterpartier har det funnits en tilltro till magi – att problemen löser sig själva genom olika ekonomiska anslag eller med stöd av samhällets kanaler. Trots att varningssignaler och oro funnits har flera partier underlåtit att på allvar se problemens vidd. Det vittnar om en förtroendekris mellan partier och befolkning.