Rysslands invasion av Ukraina den 24 februari 2022 ska med rätta fördömas. Men upprinnelsen till kriget behöver beskrivas närmare, eftersom konflikten uppkom flera år tidigare och Europa hade kunnat agera annorlunda. Ukraina tvingas vara krigsskådeplats, men kraftmätningen ligger mellan USA och Ryssland, anser Patrik Wallmark, författare och kyrkoherde emeritus.
Risken är stor för en upptrappning mellan dessa kärnvapenmakter. USA:s interna kritik mot kriget förtjänar också att uppmärksammas. Eftersom diplomatin i nuläget är obefintlig finns ingen möjlighet till kompromisser som en väg till fred.
Redan efter Majdanrevolutionen 2014 i Ukraina började konflikten med den ryska befolkningen i östra Ukraina. Angreppen eskalerade och fram till den ryska invasionen 2022 hade över tiotusen rysktalande omkommit. Den mediatystnad som varit förhärskande fram till i dag vad gäller dessa attacker är anmärkningsvärd.
Minsk 1- och Minsk 2-avtalen 2014 och 2015 hade officiellt som syfte att lösa Kievs konflikt med den rysktalande Donbassregionen och låta ryssarna behålla sitt språk och sin kultur inom Ukraina. Ryssland var från början inte en part i konflikten, men stödde avtalet.
Donbassregionen bad Ryssland om hjälp, men Vladimir Putin insisterade på att lösningen på ”inbördeskriget” måste ske internt då Kiev hade det diplomatiska ansvaret att skapa fred. Detta skedde inte. Veckan innan den ryska invasionen i februari 2022 hade Ukraina avlossat tusentals raketer över hela Donbassregionen. Många bedömare anser att invasionen var en direkt följd av att konflikten i regionen fortsatte, trots avtalen.
Angela Merkel avslöjade den 8 december 2022 att ”Minskavtalen var en bluff, de skrevs bara för att ge Ukraina tid att rusta upp sin armé”. Detta uttalande har, i kombination med sprängningen av Nordstream 1 och 2, ökat den diplomatiska klyftan mellan Ryssland och USA/Nato. Rysslands strategi sades från början av invasionen vara att ”denazifiera” och demilitarisera Ukraina, samt avstyra landets medlemskap i Nato.
Den ryska regeringen ser ännu ingen anledning att avsluta kriget. Den accepterar inte heller USA:s maktanspråk. USA:s målsättning har länge varit att besegra Ryssland, avsätta Putin och tillsätta en ny västvänlig regering (Wolfowitzdoktrinen).
USA:s målsättning är och har länge varit att besegra Ryssland, avsätta Putin och tillsätta en ny västvänlig regering.
Ukraina är en bricka i det spelet. Nato:s förste generalsekreterare Lord Ismay yttrade redan 1949 att ”Nato:s mål är att hålla USA inne, Sovjetunionen ute och Tyskland nere”. Hans ord är aktuella i dag.
Utgången av kriget i Ukraina kommer enligt flera amerikanska källor att få en avgörande betydelse för Nato:s och Europas framtid, men även för ett redan skuldsatt och splittrat USA. Det är även tveksamt om Europa, när fredsvillkoren ska förhandlas, kommer att kunna kräva Rysslands tillbakadragande från någon del av de etniskt, språkligt, religiöst och kulturellt ryska delarna av Ukraina som Ryssland då förmodligen kontrollerar. Ryssland har å sin sida deklarerat att man inte kommer att lämna dessa. Den 17 december 2022 framförde Ryssland att de förväntar sig att Nato drar sig tillbaka till de gränser som man lovade Sovjetunionen 1989.
Ett antal erfarna amerikanska före detta militärer, politiker, diplomater, men även verksamma ekonomer och andra tunga bedömare, anser att USA omgående borde avsluta kriget. Bland andra den före detta generalen Douglas MacGregor, den före detta militären och författaren Andrei Martyanov och professorn i statskunskap John Mearsheimer, hävdar att Ryssland inte kommer att kunna besegras. Kriget drabbar hela Europa, indirekt Europas relationer till USA, men framför allt befolkningen i Ukraina.
Europa har infört sammanlagt 410 sanktioner mot Ryssland. Samtidigt konfiskerade USA och Europa de valutareserver som Ryssland hade i västerländska banker. Trots detta har Europa fram till december 2022 enligt Bloomberg förlorat 1 biljon dollar (tusen miljarder dollar) på grund av sina sanktioner mot Ryssland. ”Det är den djupaste krisen på decennier och det har bara börjat.” Redan nu anses cirka en fjärdedel av alla européer leva på ruinens brant.
Kriget i Ukraina mellan Ryssland och USA är inte enbart en konsekvens av diplomatins kollaps, utan också av medias undermåliga bevakning. Bibelorden i Predikaren är lika brutala som sanna och gäller än i dag: ”en tid att dräpa, en tid att läka … en tid för krig, en tid för fred”.
Mellan 100 000 och 200 000, förmodligen långt fler, ukrainska och ryska soldater har hittills dött och 100 000-tals är skadade. Över fem miljoner ukrainare har flytt till Ryssland och närmare tio miljoner till Europa. Kriget fortsätter så länge USA, Nato och EU skickar vapen till Ukraina. Vid risk för en förlust kan Ryssland tillgripa kärnvapen. Även för USA/Nato är det en katastrof om Ryssland vinner.
I mitten av december 2022 nämnde Nato:s generalsekreterare Stoltenberg att ”Ett fullskaligt krig med Ryssland är en verklig möjlighet … Kontinentens fred och frihet hotas om Putin vinner i Ukraina”. Världen har inte sedan 1945 varit så nära ett tredje världskrig. Kriget handlar därför inte bara om Ukrainas, utan även om Europas framtid, vår planets internationella ordning och i värsta fall, överlevnad.
Det finns fortfarande ingenting som talar för att någon part vill kompromissa om sina fredsvillkor. Däremot kan 2023 bli det år när vanliga människor i Europa, Ryssland och USA börjar protestera mera högljutt och organisera sig för fred. Just nu är kanske folket självt vårt enda hopp.
Patrik Wallmark - Kyrkoherde emeritus och författare
