Läs del 7 här

I det demokratiska väst har kommunismens idéer spridit sig till stor del genom subversiva taktiker, att organisera människor för olika ändamål. Men bakom allt har också funnits tanken om ”den långa marschen genom institutionerna”, ett långsamt maktövertagande, över generationer, av samhällets viktiga positioner.

Mitt under 60-talets gaturevolutioner i väst fanns det en tänkare som avfärdade deras naivitet, uppriktighet och idealism. ”Om den verklige radikalen märker att långt hår utgör ett psykologiskt hinder för kommunikation och organisation så klipper han håret”, sade han. Den mannen var Saul Alinsky, en radikal aktivist som skrev böcker, utbildade studenter och personligen övervakade hur hans teorier omsattes i praktik. Han skulle bli den ”para-kommunistiska” agitator vars inflytande var det mest skadliga under flera årtionden.

Anledningen till att Alinsky bäst benämns som ”para-kommunist” är att han till skillnad från den gamla, politiska vänstern från 30-talet, och den nya, kulturella vänstern från 60-talet, vägrade att beskriva sina politiska ideal. Hans generella syn på världen var att den bestod av ”de som har”, ”de som har lite och vill ha mer” och ”de som inget har”. Han uppmanade ”de som inget har” att göra uppror mot ”de som har” med alla till buds stående medel och lägga beslag på rikedomen och makten för att åstadkomma ett helt ”jämlikt” samhälle. Han försökte ta makten på alla sätt han kunde, medan han samtidigt förstörde det existerande samhällssystemet. Han har kallats den postkommunistiska vänsterns Lenin, eller dess Sun Tzu.

I ”Rules for Radicals”, som publicerades 1971, lägger Alinsky systematiskt fram sin teori och sina metoder för vad som kallas ”community organizing”, alltså att organisera olika samhällsgrupper. Bland annat uppmanar han till att inte dra ut för länge på en viss taktik, men att alltid hålla trycket uppe mot motståndaren. Han konstaterar att ett hot om en viss sak ofta är mer skrämmande än själva saken i sig, och att förlöjligande är människans mest kraftfulla vapen. Han rekommenderar att man väljer ett mål, fixerar det, gör det personligt och polariserar situationen. Essensen i hans ”regler” för radikaler är att man måste vara skrupelfri för att nå sina mål och ta makten.

I ”Rules for Radicals” lägger Alinsky systematiskt fram sin teori och sina metoder för vad som kallas ”community organizing”.

Alinskys till synes torra ”regler” för organisation visade sitt rätta ansikte när de omsattes i praktiken. 1972, medan Vietnamkriget pågick, höll den dåvarande amerikanske FN-ambassadören George H.W. Bush ett tal vid Tulane-universitetet. Studenter som var emot kriget frågade Alinsky om råd, och han sade att en vanlig protest troligen bara skulle leda till att de blev relegerade. Han föreslog i stället att de skulle sätta på sig Ku Klux Klan-dräkter, och när Bush försvarade kriget i Vietnam skulle de resa sig upp med plakat och säga ”KKK stöder Bush”. Studenterna gjorde det, och fick ”ett väldigt lyckat resultat och mycket uppmärksamhet”.

Alinsky och hans följare genomförde bland annat två andra protester som de var mycket nöjda med. 1964 var Alinsky i konflikt med Chicagos stadsledning, och fick idén att låta 2 500 aktivister ockupera toaletterna på O’Hare-flygplatsen, som var en av världens mest trafiktäta flygplatser, något som skulle ha tvingat den att stänga. Men innan planen faktiskt genomfördes läckte han den till myndigheterna, som såg sig tvungna att förhandla.

Det finns flera skillnader mellan Alinsky och hans föregångare. För det första var både den gamla och nya vänstern åtminstone idealistisk i sin retorik, medan Alinsky klädde av ”revolutionen” dess vackra kläder och avslöjade den som den nakna maktkamp det var. När han tränade folk i ”community organizing” brukade han fråga dem varför de organiserade sig. Somliga svarade att det var för att hjälpa andra, men då brukade Alinsky ryta till: ”Ni organiserar er för att ta makten!”

I den träningsmanual som Alinskys följare använde stod: ”Vi är inte dygdiga för att vi inte vill ha makt. […] Vi är i själva verket ynkryggar om vi inte vill ha makten.” ”Makt är bra.” ”Maktlöshet är ondska.”

Alinsky hade för det andra inte mycket till övers för 60-talets rebelliska ungdomar som öppet motsatte sig staten och samhället. Han betonade att man alltid, när det var möjligt, skulle ta sig in i systemet och bida sin tid för att kunna omstörta det inifrån.

För det tredje var Alinskys slutmål att undergräva och förstöra, inte att gynna någon grupp. Det innebar att det för att genomföra hans plan var nödvändigt att dölja det verkliga målet med lokala eller påhittade mål, som verkade rimliga eller harmlösa i sig, så att man kunde mobilisera stora människomassor till handling. När människor blir vana vid att mobiliseras är det senare relativt enkelt att mobilisera dem för att agera mot mer radikala mål.

I ”Rules for Radicals” skriver Alinsky: ”All revolutionär förändring måste föregås av en passiv, bejakande, icke utmanande attityd gentemot förändring bland massorna. […] Kom ihåg: När du väl organiserat folk kring något som ni alla håller med om, som att bekämpa föroreningar, då har ni en organiserad massa i rörelse. Därifrån är steget litet och naturligt till att bekämpa politiska föroreningar, Pentagon-föroreningar.”

En ledare från Students for a Democratic Society (SDS) som var djupt påverkad av Alinsky satte fingret på kärnan i att radikalisera protester: ”Saken är aldrig saken; det är alltid revolutionen som är saken.” Den radikala vänstern efter 60-talet var djupt influerad av Alinsky, och den tog reaktionerna på alla samhällsfrågor och riktade om dem till missnöje med det rådande systemet, som ännu ett steg på vägen för den revolutionära saken.

För det fjärde förvandlade Alinsky politik till ett gerillakrig utan begränsningar. När han förklarade sin strategi för ”community organizing” sade Alinsky till sina följare att de måste slå mot fiendens ögon, öron och näsa. I ”Rules for Radicals” skriver han: ”För det första, ögonen; om ni har organiserat en stor, massbaserad folklig organisation kan ni synligt paradera den framför fienden och öppet visa er makt. För det andra, öronen; om er organisation är liten, gör som Gideon: göm medlemmarna i mörkret, men skapa ett oväsen som får den som hör det att tro att din organisation har många fler medlemmar än den har. För det tredje, näsan; om din organisation är för liten för att ens föra oväsen, sprid en rejäl stank.”

För det femte betonade Alinsky i både sitt agerande och sin politik alltid den mänskliga naturens allra sämsta sidor, som lättja, girighet, avund och hat. Ibland vann deltagarna i hans kampanjer små segrar, men det gjorde dem bara ännu mer cyniska och skamlösa. För att kunna omstörta det politiska systemet och den sociala ordningen i fria länder ledde Alinsky gladeligen sina följare till moralisk bankrutt. Från det kan man ana att om han verkligen hade kommit till makten skulle han varken tagit hand om eller tyckt synd om sina före detta kamrater.

Strax innan sin död sade Alinsky i en intervju i Playboy att om han dog skulle han ”reservationslöst välja att hamna i helvetet” och börja organisera proletariatet där, eftersom ”de är min sorts folk”.

Vänsterns långa marsch genom institutionerna

Det var Antonio Gramsci, en känd italiensk kommunist, som först förde fram tanken på ett ”positionskrig” som vänstern måste föra för att omstörta samhället inifrån. Det har senare kommit att kallas för ”den långa marschen genom institutionerna”. Gramsci fann att det är svårt att över en natt uppvigla troende människor till en revolution för att störta en legitim regering, så för att kunna genomföra en revolution måste kommunister förlita sig på ett stort antal fotsoldater som delar deras mörka syn på moral, tro och traditioner. Proletariatets revolution måste därför börja med att man korrumperar religionen, moralen och civilisationen.

Det var Antonio Gramsci, en känd italiensk kommunist, som först förde fram tanken på ett ” positionskrig”.

Efter att gaturevolutionerna på 60-talet misslyckades började rebellerna gå in i den akademiska sfären. De fick sina examina och blev forskare, lärare, statstjänstemän och journalister, och sällade sig till samhällets huvudfåra för att genomföra den ”långa marschen genom institutionerna”. På så vis infiltrerade och korrumperade de det västerländska samhällets institutioner, som är livsviktiga för att upprätthålla moralen i samhället. Det inkluderar kyrkan, staten, utbildningssystemet, rättsapparaten, konstvärlden, media och frivilligorganisationer.

En viktig arena är fackföreningarna. Lenin sade en gång att fackföreningar är ”löpande band från kommunistpartiet till massorna”. Kommunisterna märkte att om de kontrollerade fackföreningarna så kunde de kontrollera ett stort antal röster. Så länge som de kontrollerar rösterna kan de få de folkvalda att gå deras ärenden. Därför försöker kommunisterna ta kontroll över fackföreningarna, och därmed ett stort antal parlamentsledamöter och folkvalda, så att de i förlängningen kan få kommunismens omstörtande politik att bli vänsterns politiska program.

Efter 70- och 80-talet har ett stort antal västerlänningar påverkats av kommunistisk ideologi som letat sig in i samhällets huvudström. De har endera engagerat sig i politik, utbildning eller akademisk forskning, eller gått med i frivilligorganisationer. De använde erfarenheter som ackumulerats under flera generationer för att omforma sina länder inifrån.

De demokratiska ländernas system skapades ursprungligen för människor som hade en viss moralisk standard. För dem som använder alla metoder för att nå sina mål har systemet många kryphål. Det finns åtskilliga på ytan helt legitima sätt att omstörta ett fritt samhälle.

Kommunister, och de som ovetande går deras ärenden, försöker omstörta det politiska och sociala systemet i fria samhällen på alla sätt de kan. Efter årtionden av planering och aktion har statsapparaterna och samhällena i väst nötts ner kraftigt, allt eftersom kommunistiskt tänkande och kommunistiska element tagit sig in i politiken.

(Läs del 9 här)

Detta är ett bearbetat utdrag från den kinesiska boken Hur kommunismens spöke styr världen, skriven av ett redaktionellt team på den kinesiska utgåvan av Epoch Times.