Kina tar en ny bottennotering på Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Världens folkrikaste land ligger på plats 176 av 180. Ingen borde vara förvånad.
Det är talande att titta närmre på de fyra länder som Kina faktiskt ”slår” i den här rankningen:
Syrien var en stenhård diktatur redan innan det slets sönder av det förödande inbördeskriget. Att journalister inte har bra arbetsvillkor där just nu är knappast överraskande.
Turkmenistan är ett av världens mest bisarra länder, sett till den politiska situationen. Gamla sovjetrepubliker i Centralasien rankar generellt väldigt lågt när det gäller frihet– de flesta av dem är rena diktaturer – men Turkmenistans förre diktator, Saparmurat Nijazov, som tog sig den blygsamma titeln ”Turkmenbasji”, alltså ungefär ”Alla turkmeners överhuvud”, verkar i ärlighetens namn ha haft en skruv lös. Även om hans efterträdare i tysthet verkar ha börjat montera ner de mest märkliga aspekterna av hans styre är det inte konstigt att landet inte blir normalt i brådrasket.
Eritrea är erkänt en av världens hårdaste och mest slutna diktaturer, styrt av en och samma person, president Isaias Afewerki, sedan självständigheten 1993.
Och Nordkorea, tja, en presentation torde vara överflödig. Det är väl bara Kim-dynastin som i modern tid kan klå Turkmenbasji när det kommer till bisarr personkult och Eritrea när det gäller slutenhet och taggarna utåt mot omvärlden.
Det är alltså i det här sällskapet som världens nästa supermakt befinner sig när det gäller pressfrihet. Och den här uppställningen gör jag inte för att försöka chikanera kineserna – det är en viktig poäng. Det finns nämligen inget land som ligger så långt ner på rankningen som samtidigt har sådana enorma ekonomiska resurser och på så många sätt satsar så hårt på att vara modernt.
Till skillnad från de islamistiska teokratier och slutna, mycket fattiga eller svårt krigshärjade länder man delar det absoluta bottenskiktet med är Kina världsekonomins draglok. Att pressfriheten är så obefintlig där är inte någon bieffekt, det är resultatet av en extremt medveten politik, och extremt sofistikerade system, som man satsat enorma resurser på.
Och framför allt – till skillnad från alla dessa länder försöker Kinas kommunistiska diktaturregim aktivt sprida både sin världsbild och sin medie- och informationspolitik till resten av världen. Och man lägger enorma resurser även på detta.
Att Turkiet, ett land som tills relativt nyligen faktiskt diskuterades på allvar som en EU-kandidat, ligger på plats 155, och att Ryssland ligger på plats 148 är troligen delvis ett resultat av att dessa länders ledare känner att det blåser gynnsamma vindar för deras modell i världssamfundet. Om inte Kina låg som ett enormt sänke där nere i botten och drog med sig dessa och andra länder, samtidigt som man aspirerar på supermaktstatus, kan man fråga sig hur det hade sett ut.
Ibland möts man i journalistkretsar på sociala medier av en rätt osmaklig, postmodernt relativiserande inställning till Kinas allt mer aggressiva propagandakrig mot väst. Det är bra att ”alla röster får höras”, menar man ungefär, och likställer därmed statligt styrd kinesisk propaganda och rena lögner med demokratiska länders medierapportering. Åtminstone en gång om året borde de som tänker i de här banorna ta en titt på Reportrar utan gränsers lista och på allvar begrunda vad den faktiskt innebär.
