Det är i dag en självklarhet att västvärldens välstånd aldrig hade kunnat uppstå utan den privata äganderätten och dess skydd i ett rättssystem skilt från statens godtyckliga ingrepp. Kina är ett intressant fall att studera med detta i åtanke.
Man behöver inte fundera länge för att inse att ägandet har med överlevnad att göra: vikten av att först äga verktygen för ens födoinhämtning och sedan intensivt skydda ens jaktmarker och produktiva jord. Med ägande följer också möjligheten till byte till någon annans ägodel, det vill säga att skapa mervärden för båda parter genom handel. Detta genererar i sin tur behov av långsiktigt tänkande och ordhållande, vilket i sin tur driver fram avtalsinstitutet.
Lägg därtill ägande av ”ickefunktionella” men eftertraktade ting som guld, och vi finner att ”valutan” ser dagens ljus – varpå det vi idag kallar marknadsekonomin följer. Denna är för övrigt i grunden inget annat än ett rättsreglerat utflöde av människans inneboende drift att äga och byta för optimerad överlevnad och berikning, och förstås inte någon ”social konstruktion” påförd av elaka kapitalister som därför kan tas bort när ett "bättre samhälle" ska skapas, utan mycket allvarliga konsekvenser.
Äganderätten och yttrandefriheten är de två grundstenarna i alla fria samhällen, utan vilka varken utvidgning av rättigheterna till andra fält som fri associationsrätt och inflytande på maktens tillsättning/rösträtt, kan ske. Utan yttrandefrihet kan ej heller korruption och missförhållanden avslöjas, vilka istället växer som ogräs och då riskerar att kväva en sund och säker utveckling.
Exemplet Kina
Om vi ser till fallet Kina så finner vi styrkan i att släppa i alla fall en del av länge förtryckta rättigheter fria. Efter att ha levt i decennier i ofrihet och som föremål för maktelitens godtycke och centralistiska vansinnesprojekt så fick detta hårt prövade kinesiska folk en glimt av frihet att utveckla sina grundläggande rättigheter, i och med Deng Xiaoping marknadsorienterade reformer som startade 1978. Att folket sedan tog chansen (även om äganderätten i grunden är mycket svagt skyddad) att äntligen få arbeta för att förbättra sina levnadsvillkor är inte konstigt. Det är som att släppa upp en hårt nedtryckt fjäder; det blir en enorm energiutveckling.
Betyder då detta att det är okej att kombinera en politisk diktatur med inslag av marknadsekonomi? De som svarar ja på den frågan anser samtidigt att det inte finns några universella rättigheter som vi har rätt att ”påtvinga” andra folk. Detta kallar vi rättighetsrelativism.
Ett sådant sätt att tänka är förstås förminskande av andra människor som inte anses vara i behov av det som vi själva inte skulle kunna tänka oss vara utan, såsom yttrandefrihet och ett politiskt oberoende rättssystem, demokrati och en verklig äganderätt (som inte när som helst kan upphöra om du inte är tillräckligt följsam mot partiet). Dessutom bryter systemet mot funktionsmotiveringen för de grundläggande mänskliga rättigheterna: det vill säga utan dessa kan inget hållbart och långsiktigt välstånd skapas.
Protesterna i Hong Kong visar också att enbart ekonomi inte är tillräckligt. Desperationen i protesterna är också ett tydligt tecken på att frihet och verklig demokrati är mycket viktiga värden – särskilt så när man en gång känt deras livskraft och sedan förnimmer hotet av att vara på väg att förlora dem.
Vi ser också hur den kinesiska statens sannolika (och logiska) tentakler in i företag som Huawei håller på att få negativa konsekvenser för Kinas externa ekonomi. Lägg därtill den oundvikliga korruption och missbruk av resurser som kommer när en tredje statsmakt och en fri opinionsbildning (yttrandefriheten) saknar reella möjligheter att utöva sin livsnödvändiga kritiserande, och gentemot missförhållanden avslöjande, funktion.
Några slutsatser
De grundläggande rättigheterna – yttrandefrihet, rörelsefrihet, rätt till oberoende rättegång, ett rättssäkert avtalsinstitut, fristående domstolar och äganderätt – är universella för en optimal utveckling av den mänskliga friheten och värdigheten, utan undantag, överallt och i alla kulturer. Människor kan visserligen leva utan flera av dem, men inte utan en kränkning och begränsning (förslavning) av några aspekter av den frihet som är grunden för varje vuxen människas optimerade känsla av egenvärde och självägarskap.
Nämnda rättigheter är också universella förutsatt att man önskar en optimal välståndsutveckling (funktionsmotiveringen). Det går nämligen rent logiskt inte att skapa en sådan utveckling utan dem. Att säga "Men titta, gatorna i Kina (eller Nordkorea) är kliniskt rena, och det är lugnt och det är ingen synbar kriminalitet”, innebär förstås inte att vi inte har rätt att kritisera den bristande förekomsten av grundläggande rättigheter. Röda torget var för övrigt mycket välstädat under Stalins tid.
Axel Hägerström (länge socialdemokraternas favoritideolog inom rättsteorin), som ställt till enorm skada för Sveriges rättsutveckling, hävdade bland annat att om inte staten kan skydda en rättighet så finns den inte. Kinesiska medborgare som kritiserar partiet/staten och åker in på arbetsläger (kanske efter tortyr) kan med Hägerström inte sägas vara avtvingade en universell mänsklig rättighet – yttrandefriheten. Den ”finns ju inte”.
Men som vi sett så är dessa rättigheter ett naturligt utflöde av inneboende mänskliga behov (centrala för samhällets utveckling) och dessa rättigheter tillkommer därmed självklart individerna, inte staten och inte något kollektiv. Att västerlandets folk genom en hård och långvarig kamp lyckats implementera och skydda dem i konstitutioner efter sekel av förtryck är i sig inget annat än ett mirakel. Men dess bevarande och spridning i världen är ingen självklarhet. Det är en ständigt pågående och nödvändig kamp. Inte minst gäller det äganderätten och dess ständiga och nödvändiga följeslagare yttrandefriheten.
Utan dessa båda finns varken verklig frihet, mänsklig värdighet eller okorrumperat och långvarigt välstånd.
Leif V Erixell är författare och ordförande i Medborgarrättsrörelsen i Sverige, MRRS.
Åsikter som uttrycks i artikeln är skribentens egna.
