Reinkarnation är en av mänsklighetens äldsta föreställningar. Kanske är idéerna om reinkarnation inte så mystiska och främmande som de först verkar, utan kan ge oss en vägledning i hur vi ska leva våra liv.

För några år sedan dog min morfar. Nyligen framträdde han i en av mina drömmar. Jag stod på ovanvåningen i min mormors och morfars hus, min morfar tog sig mödosamt upp för den långa trätrappan, lika åldrad som han var mot slutet av sitt liv. Vid sista trappsteget snavade han plötsligt och rullade ner. Jag vågade först inte gå ner, jag ville inte möta vad som där väntade. Till slut befann jag mig på nedervåningen och försökte få liv i honom. Efter en stund vaknade han till och jag tänkte att det fanns hopp, men så hände något: Morfar förvandlades till en bebis.

Reinkarnation är en av de äldsta trosuppfattningarna hos människan. Alltså föreställningen om att liv och död är ett kretslopp, där kraften eller själen som utgjorde den som har dött föds om. I förcivilisatoriska tider var animism en utpräglad tro, det vill säga tron på att hela naturen är besjälad, allt från vattendrag till träd, djur och människor. Att naturen ansågs besjälad skapade en speciell form av vördnad inför den, förfäderna visade sig här.

Världen betraktas i termer av att vi inte befinner oss här för att stanna kvar.

Det är inte bara i den mänskliga historiens barndom som tankar om reinkarnation tycks vara mer intuitivt nära, utan även i den enskilda individens barndom. Författaren Anna Wahlgren har skrivit om att hennes yngsta barn sade, bara några år gammalt: ”Mamma, när du dör, blir du bebis, jag kan ta hand om dig då.” Barnet hade inte hört talas om reinkarnation, men hon hade likväl märkt något liknande genom att sommar blir till vinter och vinter blir till sommar. Kanske fanns det inga skäl för barnet att ställa sin moder och sig själv utanför denna cykel.

I regel är det under de första åren av barndomen som det finns tydliga vittnesmål om minnen från tidigare liv. I Göran B Johannessons bok Barns minnen från tidigare liv tas en mängd sådana fall upp. Ett mönster är att barn börjar visa tecken på att minnas när de är omkring 2–3 år. Dessa minnen brukar sedan falla i glömska när barnen är 6–7 år.

Johannessons bok är en sammanställning av den forskning som finns och lär vara den mest imponerande vetenskapliga boken om reinkarnation på svenska. Han beskriver en stor mängd fall och pekar både på vad som gör dem trovärdiga och vad som eventuellt brister i dem. Han berättar att det i ett arkiv vid namn Direct observation of procedural finns 2 500 samlade fall om barn som minns sina tidigare liv, samlat av forskare som har rest världen runt för att undersöka fallens trovärdighet.

Låt oss titta på ett märkvärdigt fall som redogörs för i Johannessons bok. En pojke vid namn Ryan Hammons föds i USA 2004, i en kristen familj. Han är sen med talet och börjar vid fyra års ålder plötsligt säga hela meningar. Snart berättar han att han vill åka hem till Hollywood, så han kan få träffa sin andra familj. Ibland gråter han av saknad över sitt gamla liv. Inte så förvånande ogillar föräldrarna hans prat och ber honom att glömma alltsammans.

Modern lånar emellertid hem böcker från biblioteket med bilder från Hollywood. En dag pekar Ryan på en man och utbrister att det är han själv. Mannen gick först inte att identifiera. Däremot en annan man, skådespelaren George Raft, som Ryan pekade ut och om vilken han sade: "Det är George”. Utifrån detta kunde de få fram vilken film fotografiet kom ifrån. Mannen som Ryan påstod sig vara fanns inte med i eftertexterna, men Ryan envisades med att han spelade med i filmen. När de till slut fann namnet på skådespelaren – Marty Martyn – visade det sig att han hade spelat med i filmen, men att hans scen hade blivit bortklippt.

Ryan kom att lämna en stor mängd uppgifter om sitt tidigare liv, varav några visade sig inte stämma. Men med hjälp av Martyns dotter, som först var ovillig att delta i det hela, kunde flera påståenden verifieras. Bland annat att han köpte målarböcker till henne och en hund som hon inte tyckte om. Ryan sade även, vilket stämde, att han hade fyra styvbarn, varav den enda styvdottern ogillade honom. Även om Martyn var en rik man i uppmärksamhetens huvudstad Hollywood var han i det närmaste okänd för en bredare allmänhet. Ryans minnen var i flera fall av den art att bara de som kände Martyn kunde känna till dem.

Inom den största religionen som härbärgerar föreställningar om reinkarnation – hinduismen – anses det inom många grenar vara olycksbådande om ett barn kommer ihåg sitt tidigare liv: ett tecken på dålig karma. Ett exempel på ett barn i en hinduisk familj som menade sig komma ihåg ett tidigare liv är Shanti Devi. Hon föddes 1926 i Indien och började likt Ryan att tala först vid fyra års ålder. Hon började tala om ett tidigare liv, att hon ville äta sattvisk föda, en speciell form av vegetarisk kost, då det är fel att äta kött och att det var så de åt i hennes egentliga hem, Mathura. Hon uttalade det dock inte som Mathura, utan sa Muttra, vilket är ett dialektalt sätt att säga stadens namn på. Överlag hade hon dialektala ord från den byn hon sade sig komma från och som för föräldrarna var okänd.

Författaren Sture Lönnerstrand har skrivit en hel bok om Shanti Devi. Hon hade ovanligt detaljerade minnen av sin tidigare familj, som tog sig tydliga uttryck i beteenden; hon var från början väldigt familjär mot dem hon menade varit hennes man och son. Hon betedde sig som en hustru och mor, trots att hon bara var ett barn. Hon kunde för sin man vittna om detaljer, som enbart de kunde känna till.

Hon hade ovanligt detaljerade minnen av sin tidigare familj, som tog sig tydliga uttryck i beteenden.

Till skillnad från de flesta barn med påstådda minnen från tidigare liv glömde hon sedan aldrig bort dem. Hon kom att leva ett stilla liv och gifte sig inte. Detta då makarna hade lovat varandra evig trohet, ett löfte mannen inte höll. Shanti Devi förtvivlade inte över detta, men var fast besluten att själv hålla sitt löfte: ”Det bästa beviset på att man älskar någon är att man kan avstå från honom eller henne utan att känna bitterhet”, sade hon.

Ytterligare en nämnvärd aspekt är Shanti Devis uppgifter om att vara utanför livets kretslopp, det vill säga mellanperioden mellan hennes två liv. Hon beskrev det som en samhörighet med allt levande och att hon såg ett vackert silversken och att hon var alla sina liv ”i ett frö”. Men hon var fortfarande tyngd av längtan till det senaste liv hon hade levt, och begav sig därför ner till jorden igen. Det är ett mönster hos de barn som minns tidigare liv, att det finns mycket som är ouppklarat.

Dessa berättelser kan ge tecken på hur världen är beskaffad, men i slutändan är vi utlämnade till vår egen tro och våra egna upplevelser. De allra flesta minns inte något tidigare liv. En del av barnen som säger sig minnas perioden mellan sina liv har en bild av att de fick ”glömskans frukt”, men att de gömde den för att kunna fortsätta minnas.

Vad som dock är mer vanligt är att minnen från något som föregått oss är av ett mer abstrakt slag. Som när vi möter en annan människa och det är som att man alltid har känt varandra, när man lyssnar till musik eller när man besöker en till synes okänd plats och det är som att komma hem.

I den buddhistiska inriktningen i Burma finns begreppet leikpya, vilket ungefär betyder själ. Denna inriktning menar att leikpya lämnar kroppen under döden, men även under sömnen. Drömmen betraktas som ett indicium för vad som stundar.

Det påminner mig om en annan dröm som grep mig utöver det vanliga. Jag befann mig i ett snölandskap, bland en skara människor som jag inte visste vilka de var. Vi alla vinkade av en flicka, kanske sex år gammal, som skulle åka skidor till andra sidan skogen, där hennes far bodde. Det hann bli mörkt och vi träffade fadern. Vi frågade var han hade sin dotter, men det visade sig att hon aldrig dök upp hos honom. Vi sökte allt mer desperata efter flickan.

Drömmen hann inte nå ett slut – min väckarklocka ringde. En stark undran över hur det hade gått för flickan fanns kvar i mig och jag mindes exakt hur hon såg ut. Ett milt ansikte, stora ögon, brunblont hår, en fluffig leopardmönstrad jacka. När jag senare under dagen var i mataffären fick jag syn på en flicka. Samma ansikte, samma rörelser, samma hår och till och med samma jacka.

Vi vet inte säkert vad som väntar. Kanske kan föreställningar om reinkarnation hjälpa oss och ge en etisk vägledning, vilket är fallet i många kulturer. Shanti Devi sade att om människor visste hur samhörigt allt är med vartannat skulle vi aldrig skada den andre. Att ha detta som en etisk vägledning innebär inom de flesta föreställningar om reinkarnation att världen betraktas i termer av att vi inte befinner oss här för att stanna kvar eller för att få det lätt, utan för att vinna kunskap till nästa liv.

Detta ger en förklaring till vad vi uppfattar som ondska och godhet, att vissa har levt tillräckligt länge för att lära sig det goda, medan andra har en del att reda ut för att lära sig det goda. Trots denna skillnad mellan oss kan vi alltså samsas under en gemensam uppgift: att nå tillräckligt med kunskap för att röra oss vidare från denna värld, till en annan verklighet. 

Kontakta skribenten:
[email protected]