Hjalmar Gullberg (1898–1961) föddes i Malmö utanför äktenskapet och lämnades bort till människor som han senare i livet endast kunde tala varmt om. Hans liv kom att präglas av en vilsenhet, och kanske är det just i en sådan medvetenhet om människans utsatthet och sårbarhet som orden får den valör som tillhör dem. Gullberg tillhör de poeter – kanske de enda värdiga ett sådant epitet – som vördade ordet som ett ovärderligt ting. Språket, eller snarare modersmålet, som fundament, hem och frihet. Han vårdade länge poesins klassiska former men övergick under trycket av moderniteten till lösare former – för att inte säga upplösta sådana. Urbaniseringens och mekaniseringens följder – alienation, jagets rotlöshet, en allmän hemlöshet. Det är vår plikt att åter göra boskillnad mellan dött och levande, menade Gullberg, för det som i denna samtid syns och låter mest är ”likafullt det dödaste av allt dött”.

De två dikterna som här publiceras är från hans första samling I en främmande stad (1927) samt från hans sista bok Ögon, läppar (1959).