Svensk fotboll har ingen ambition att följa med i den internationella utvecklingen.
Beslutet att behålla 51-procentsregeln går ändå på något sätt att förstå.
Men att Sverige säger nej till VAR (Video Assistant Referee) är fullständigt obegripligt.

Även om beslutet fattas först på representantskapsmötet i november står det redan nu klart att majoriteten klubbar motsätter sig införandet av VAR.

Den officiella motiveringen är att tekniken skulle förlänga matcherna.

Det kan sorteras in under rubriken dåliga bortförklaringar.

Om matcher som drar ut på tiden varit den verkliga förklaringen till motståndet skulle det inte brännas av fyrverkeripjäser eller bengaler på läktaren.

Men VAR-motståndarna bryr sig inte om att matcher försenas av pyroteknik som riskerar att skada åskådare. Däremot protesterar de mot en fördröjning som skulle uppstå för att säkerställa att ett fattat domslut är korrekt.

Ekvationen går helt enkelt inte ihop.

Fördelarna med VAR:

• Felaktiga domslut korrigeras då domarna i VAR-rummet och domaren på plan granskat tv-bilderna.

• Domarnas arbetsmiljö förbättras eftersom från början felaktiga domslut rättas till i stället för att riskera att bli matchavgörande.

• Svenska domare får ”lättare” att göra internationell karriär eftersom VAR används i de stora landslags och klubblagturneringarna.

Förbundsordföranden Fredrik Reinfeldt pekade på just dessa tre punkter då han häromveckan intervjuades av SVT. Reinfeldt konstaterade också att flertalet stora europeiska fotbollsligor har tagit till sig VAR.

Efter att ha talat sig varm för VAR ville den tidigare statsministern inte berätta om sin personliga uppfattning i frågan. Trots att det gått nio år sedan han efter valförlusten lämnade politiken kan Reinfeldt inte tala klarspråk.

”Jag tycker att vi ska ha VAR men det är inte jag som bestämmer”, skulle ha varit ett rakt och ärligt svar.

Men i likhet med så många andra i svensk fotboll är Reinfeldt rädd för att komma på kant med de mörka krafter som skaffat sig ett allt större inflytande över sporten. Eftersom ingen vågar sätta ner foten lär läget komma att försämras ytterligare under de närmaste åren.

Klubbarna har inte vad som krävs för att ta vuxenansvar utan låter barnen bestämma.

Det är ingen hemlighet att det i flera storklubbar finns skuggstyrelser som utgörs av supporters med koppling till kriminella gäng.

Det är dessa personer som bland annat bestämmer att det ska vara pyroteknik. De formella styrelserna vågar inte säga emot. Så inte heller den operativa ledningen eller spelarna.

Det har till och med gått så långt att räddningstjänsten vägrar att närvara vid vissa högriskmatcher.

När det med stolthet talas om att medlemmarna bestämmer i svensk fotboll och att det är beviset på en fungerande demokrati vänder det sig faktiskt i magen på mig. Alla vet ju att det i flera storklubbar är en relativt liten grupp som bestämmer.

Jag har under åren varit på ett antal årsmöten och vid några tillfällen skrämts av den hotfulla stämning som piskats upp mot medlemmar som inte rättar in sig i ledet.

På ett årsmöte lyftes frågan om det inte var dags för ett slopande av 51-procentsregeln. Det blev ramaskri i lokalen och mannen som tagit upp saken slank snabbt ut.

Motståndet mot att medlemmarna ska släppa ifrån sig makten är kompakt. Det går att förstå oron för hur klubben skulle utvecklas med en utländsk ägare.

Ingen vill ju att favoritlaget ska köpas av en shejk i Qatar. Just detta skräckscenario lyfts ofta fram.

Däremot talas det tyst om andra ägaralternativ och att det i avtalet går att skriva in klausuler som på olika områden begränsar ägarens befogenheter.

Inte heller talas det om att 51-procentsregeln gör det hart när omöjligt för svenska klubbar att nå internationella framgångar.

Malmö FF gjorde närmast en bragd som tog sig till gruppspelet i Champions League där laget blev statist.

Likadant med Rosengård i Uefa Womens Champions League. Internationellt har det kommit in stora pengar även i damfotboll och de bästa svenska spelarna försvinner utomlands. Allsvenskan är redan utarmad och även om Häcken och Hammarby satsar hårt på sina damlag är de inte i närheten av de europeiska toppklubbarnas resurser.

Men visst, vill svensk fotboll att klubbarna ska nöja sig med framgångar på svensk mark får det vara så.

Men med VAR förhåller det sig helt annorlunda.

Där handlar det om att skipa rättvisa. Då blir det straff om en spelare träffar bollen med handen i egna straffområdet utan att domaren på planen upptäckt det men har möjlighet att granska situationen på en monitor. Mål som först godkänns trots att målskytten varit offside döms bort efter VAR-granskning.

Och så vidare.

Ställ detta mot att matcher blir några minuter längre än vad som annars skulle ha varit fallet.

Så nej, motståndet mot VAR handlar om något helt annat. Förmodligen bottnar det i att medlemmarna nonchalerar sakfrågan. Det är viktigare för dem att visa att de bestämmer och att de inte tänker anamma något bara för att drygt 30 andra europeiska ligor antingen redan gjort det eller är på väg att göra det.

Det vilar något trotsigt över det svenska motståndet, som när tonåringar sätter sig upp mot föräldrarna bara för att det är så tonåringar gör.

Klubbarna har inte vad som krävs för att ta ett vuxenansvar utan låter barnen bestämma. Det visar på avsaknad av ryggrad och är i högsta grad oansvarigt. I synnerhet då det drabbar tredje part.

Med jämna mellanrum presenteras rapporter om domarnas arbetsvillkor och det är lika nedslående läsning varje gång.

Domarna utsätts för kränkningar och ibland för så allvarliga hot att det blir polisärenden.

Om klubbarna över huvud taget vägt in detta i sina beslut om VAR så har det varit en för dem ovidkommande detalj.

Men vill spelare, tränare, ledare och supporters att den mänskliga faktorn även framledes ska kunna avgöra matcher får man också ta sitt ansvar för att freda domarna.

Sluta gnäll på domslut, upphör med nidramsor, kränkningar och hot.

Symtomatiskt för debatten om VAR är att dåvarande förbundsordföranden Karl-Erik Nilsson först i samma veva som han avgick tog ställning för införandet av det tekniska hjälpmedlet.

Att en så kallad domartabbe blir det stora samtalsämnet efter söndagens derby mellan Djurgården och AIK kan inte hållas för otroligt. Utbrott från spelare och ledare, hot mot domare och stora rubriker. Och sker det inte på söndag händer det snart i en annan match.

Handen på hjärtat alla VAR-motståndare: Är det verkligen värt priset för att en match inte ska dra ut några minuter?

Epoch Times sport har ambition att belysa idrotten ur olika perspektiv. Men i detta nummer gör vi ett undantag för att i stället helt fokusera på söndagens derby:

• Under vinjetten ”Perssons frispark” beskriver fotbollsexperten Gunnar Persson hur kärleken till en klubb kan ta sig uttryck.

• Johan Thorén skriver om det stora säkerhetsarbetet kring vad som beskrivs som högriskmatcher.

• Jag har sammanfört två forna storspelare i tvillingklubbarna och skriver även om Tifons betydelse.