Intervju med lettiska sopranen Marina Rebeka
Marina Rebeka. Foto: Prima Classics


Den lettiska sopranen Marina Rebeka har nyligen släppt en ny cd med bel canto-arior av Vinvenzo Bellini, Gaetano Donizetti och Gaspare Spontini – "Spirito". Den är producerad på Prima Classic, hennes nya skivbolag.

Rebeka gjorde nyligen ett kort besök i London och jag hade turen att få träffa henne och prata om hennes nya satsningar.

"Spirito": Att förstå kompositörens intentioner

"Sprito" innehåller scener från Bellinis "Norma" och "Il Pirata", Donizettis "Maria Stuarda" och "Anna Bolena", samt Spontinis "La Vestale". Dessa roller ingår i Rebekas repertoar, med undantag av Imogene i Bellinis "Il Pirata"; men den rollen kommer hon att framföra i Geneve i februari.

Michele Losier (till vänster) och Marina Rebeka i Donizettis “Anna Bolena,” på Opera National Bordeaux 2018. Foto: Maitetxu Etcheverria

Eftersom hela urvalet kan klassas som "mad scenes" (galna scener) eller böner undrade jag om dessa teman var ett medvetet val. Men i själva verket hade Rebeka valt vad hon anser är den svåraste arian i varje opera, ofta det mest extrema ögonblicket, som hon känner är i linje med hennes egen dramatiska natur.

Rebeka ville också framföra hela scener snarare än enskilda arior, så utmaningen var att passa ihop dem alla på en skiva. Scenen från "Anna Bolena" är något avklippt och hon var tvungen att släppa idén med att ha med slutscenen från Donizettis "Roberto Devereux", annars hade skivan blivit för lång.

Att hon valde att inkludera scenen från Spontinis "La Vestale" på "Spirito" beror delvis på att Rebeka ville visa varför den en gång i tiden blev så berömd. Det är ett vackert stycke, tycker hon, med influenser från Christoph Willibald Gluck.

Julia, titelrollen i "La Vestale", framförs sällan idag och den är mest känd från Maria Callas tolkning på italienska. Rebeka ville emellertid framföra musiken på franska. Hon anser att musiken i "La Vestale" är mer engagerande på franska eftersom fraserna är längre. Översatt till italienska bryts fraserna upp.

På franska framkommer kompositörens första intentioner, när "La Vestale" skrevs för Parisoperan 1807. Men att framföra den på franska och på det sätt som den från början avsågs att framföras krävde ett biblioteksbesök. Detta är något som Rebeka finner stort nöje i. I själva verket har hon återvänt till kompositörens manuskript för all musik på skivan och skapat sina egna utgåvor med hjälp av Marija Beate Straujupe, biblotikarien på Lettlands nationalopera.

Hon och Straujupe hittade små skillnader mellan manuskriften och de tryckta utgåvorna, ogrammatiska fraser till exempel, som Rebeka tycker förde henne närmare kompositören. Att se musikens originalmanuskrift, hur orden och noterna länkas ihop för att indikera vad kompositören tänkte från början om musiken, leder till spännande upptäckter.

Marina Rebeka i titelrollen i Bellinis “Norma,” på The Metropolitan Opera. Foto: The Metropolitan Opera

Skivans repertoar var svårinspelad. Det tog mellan 18 månader och två år att förbereda noterna. Både hon och Straujupe gick igenom manuskripten och sedan skapade Straujupe noterna och delarna. Det krävdes också en stor orkester och kör.

Rebekas intresse för kompositörernas originalmanuskrift väcktes 2012 när hon spelade in Rossinis "Petite Messe Solennelle" (med Antonio Pappano och Orchestra e Coro dell'Accademia Nazionale di Santa Cecilia) och såg en faksimil på Rossinis originalmanuskrift.

I manuskriftet noterade hon att ordet "hostia" i arian "O saluteras hostia" fanns med bara en gång, medan det i resten av arian faktiskt var "hositilium". Hon fascinerades av hur manuskriptet skiljde sig från den tryckta utgåvan och också sättet som kompositören hade anpassat musiken för att passa särskilda sångare. Så var det också i Donizettis "Maria Stuarda" där den tryckta utgåvan har olika versioner på samma aria listade i appendix.

I bel canto var sångarna skyldiga att skapa sina egna variationer som passade deras stil och situation. Så, snarare än att använda artisternas ändringar måste även Rebeka skapa sin egen variation.

"Spirito" är den första skivan på Rebekas nya skivbolag, vilket betyder att hon har lyckats skapa en väldigt personlig och engagerande produkt.

Varför ett nytt skivbolag?

Idén till skivbolaget fick Rebeka efter att ha erfarit de större bolagen där alla snabbar på för att få jobbet gjort innan deadline. Med sitt eget bolag kan hon delta i redigeringsprocessen och göra det ordentligt.

Redigeringsprocessen är särskilt viktig för röster som Rebekas. eftersom ljudutrustningen reagerar som den gör anses mindre röster vara lättare att spela in än stora röster som Rebekas. Om teknologin inte lyckas kan rösten i den höga tessituran låta som om den skriker, och detta är något som hon och hennes team undviker. Stora röster ska låta likadant på skivan som de gör live.

Omslaget till “Spirito.” Foto: Prima Classic

Med eget skivbolag har Rebeka kontroll över repertoaren som hon spelar in. Idag är skivor business och bolaget talar ofta om för sångarna vilken repertoar de ska spela in och med vem. Även om Rebeka förstår att skivbolag måste göra affärer så borde det viktigaste vara att slutprodukten är konst.

I det nya skivbolaget har Rebeka också kontroll över design och paketering. Omslagsbilden till "Spirito" till exempel är utformad för att påminna om karaktärerna som Rebeka spelar på skivan, snarare än Rebeka själv. Hon känner starkt att omslagets utseende ska ge en idé om innehållet på skivan.

Men det nya skivbolaget är inte bara för Rebeka. Idag marknadsförs bara en liten grupp sångare medan många bra artister ignoreras av skivbolagen. Så Rebeka och hennes skivbolag vill ge möjligheter till andra fantastiska sångare. Hon tycker det är viktigt att sådana talanger har möjlighet att lämna spår efter sig.

Även om hon inte vet hur det kommer att gå med skivbolaget är Rebeka stolt över att idag vara den enda stora sångerskan som har startat sitt eget oberoende skivbolag. De enda sångare som gjort det tidigare är Alfredo Kraus och Edita Gruberova, som grundade skivbolagen Carillon respektive Nachtigall.

Hon har sannerligen många idéer – för egna inspelningar såväl som för andra sångare och hela operor. Med ett fullbokat schema fram till 2023 har hon redan fyra projekt inbokade på skivbolaget i år.

Detta är en redigerad, förkortad och översatt version av originalartikeln som först publicerades på Planet Hugill. Robert Hugill är en kompositör, föreläsare, journalist och bloggar och klassisk musik. Han driver den klassisk musikbloggen Planet Hugill, skriver för Opera Today och Opera magazines. Han föreläser och har försnack inför operor och klassisk musik i London. Denna artikel publiceras med tillstånd från Planet Hugill.